Alla känslorna på en och samma gång..

Det var ett tag sedan jag skrev något här. Jag har gett mig själv en paus från hjärtstoppet och traumat som drabbade min familj. Det har varit skönt att släppa taget lite, men samtidigt kanske lite av en flykt.

Jag har inte en enda gång sedan jag drabbades talat med någon proffesionell om det som hände. D v s ingen psykolog eller samtalsterapeut eller liknande. Det mesta har jag bearbetat själv, tillsammans med de andra som var med, min familj, med vänner, eller här på bloggen. Hela tiden har jag tänkt att det skall vara en ”linjär” återhämtning både fysiskt och mentalt, inga hack i kurvan. Lite snett uppåt, till det bättre. Sakta, ok, men stadigt och jämt. Tidigt i min process var det många som bemötte min happy go lucky-attityd med uppspärrade ögon och sa att ”chocken kommer nog snart, skall du se”. Det värsta man kan göra då är väl att sätta sig ner i fåtöljen, hålla krampaktigt om armstöden, och bara vänta på smällen. Då kommer den nog. Jag gjorde inte det. Och ingen smäll kom.

Men är jag klar med detta då? Har jag bearbetat mina upplevelser? Har jag förstått vad som verkligen hände den där dagen, vilka som genom sin insats gjorde att jag överlevde? Nej. Har jag träffat alla som var närvarande? Alla som såg mig medvetslös och hade det riktigt jobbigt i tiden efteråt? Nej det har jag inte. Är det mitt ansvar att göra det? Nej, det är det inte. Men det hjälper både mig och dem, har jag märkt.

Det har nu gått drygt åtta månader sedan jag segade ner i slänten alldeles intill Boo Gård, och ringarna på vattnet sprider sig ännu. Eller för att använda en kanske vettigare metafor; löken.

Löken har i det här fallet inget med tårar att göra, även om många tårar trillar fortfarande. Så sent som imorse, och igår. Nej, det jag menar är att jag skalar och skalar och hittar fler och fler lager hela tiden. Det är en riktigt stor lök och jag närmar mig mitten, tror jag, men vet inte hur många lager det är kvar. Ju mer jag gräver i 2:a oktober, och det som sedan hände, desto fler människor dyker upp, och desto fler vinklar och pusselbitar.

De allra flesta av mina räddare var okända för mig innan hjärtstoppet. Det är de inte längre. Har jag lärt känna dem? Well, några i alla fall. Men jag vet i de flesta fall inte hur de mår idag. Jag misstänker att alla inte är helt ärliga. Om de skyddar mig eller sig själva vet jag inte, men så länge de fortsätter fråga mig hur jag mår (tack bra) så kommer jag fråga dem hur de har det. Det är vi skyldiga varandra.

FullSizeRender

I dagarna två är det nu skolavslutning. För mig har det visat sig vara en både fin och jobbig tid. Till min sons lärare, som jag gav en rejäl kram igår, kunde jag inte sammanfatta på annat sätt än med orden ”vilket jävla år det varit”. (Ja, jag svor. En krona i burken.) Idag fick jag möjlighet att personligen tacka rektor Monica för skolans insats under fredagen och veckorna som följde. Vi har inte pratats vid öga mot öga tidigare. Ett bra möte. Men återigen; fler lager. Nya berättelser om människor som påverkat och påverkats. Mer fakta om saker jag trodde jag visste allt om.

Mer fakta betyder alltid att jag blir mer och mer imponerad över (/ödmjuk inför) de människor som var helt centrala vid min räddning. De som grep in och gjorde allt för att rädda mig. Jag hoppas ni idag mår så bra som ni säger att ni gör, och jag hoppas ni förstår att jag är er tacksamma i resten av mitt liv.

Troligen skriver jag lite mer här ganska snart. Jag har fortfarande inte berättat klart själva berättelsen, ju.
Men jag passar ändå på att önska glad sommar!

Kram.

My 11.5 minutes of fame

Detta är mitt första inlägg på denna blogg där jag skriver om något som händer NU. Precis nu. Det är nytt för mig. Det känns på något sätt ännu mer utlämnande än att berätta om det som varit. Here goes:

Vilken vecka det varit! I torsdags morse framträdde André och jag i SVT Gomorron Sverige. Inslaget handlade vad som hände 2-7 oktober 2015, och varför André blev min räddare. Eller åtminstone en av mina HLR-räddare. Vårt fokus var att berätta om vikten av HLR och att våga gripa in och ”kötta” i en nödsituation. Vi tycker att budskapet gick fram väldigt bra. Programledarna Hiba Daniel och Kim Veerabuthroo Nordberg behandlade frågan med värdighet och vi fick verkligen komma til tals. Från början skulle vi få fyra minuter. Efter samtal med researcher, ca en vecka innan sändning, så blev det utökat till tio minuter. Wow. Det är eoner av tid i morgonsoffan! Innan de bröt och slängde ut oss så hade vi fått prata på i nästan 12 minuter! De förlängde alltså inslaget ”on the fly” – medan vi var i sändning! Tack SVT!

SVT Play

(Klippet är tyvärr inte tillgängligt längre..)

Detta var mitt första teveframträdande och det i sig var givetvis otroligt spännande. SVT är anrikt och att gå in i studio på Gärdet i Stockholm är en upplevelse jag kommer bära med mig länge. Att sen dessutom sätta sig i samma tevesoffa som André.. Jag trodde det skulle bli lite som att sjunga duett med Mariah Carey, d v s inte helt lätt att nå upp i samma nivå. Men jag tycker det gick riktigt bra. André var hjärtligt stöttande både innan och under sändning, det måste jag ge honom. Ett par dagar innan fick jag ett SMS:

”Nerverna för tv kan du strunta i, du har gått igenom värre saker 🙂 du kan liksom inte göra fel, det är du som kan din story, ingen annan. Det fixar vi fint tillsammans.”

Tack för de orden André, de fick mig verkligen att slappna av. Och tack för att du ville delta i mitt ”projekt”. Tack till SVT för att vi fick berätta vår historia. Till Anna och Sofia på Hjärt-Lungfonden: tack för pepp och för att ni hjälpte till att sälja in intervjun.

IMG_1593

Mina barn är 3 och 6 år. De är för unga för att helt förstå det vi pratade om, så de har inte sett inslaget. Men denna bild fick de se! #bolibompadrakeselfie

-Var det många kameror? Ja, säkert fem, sex stycken. -Tänker man på dem? Nej, det är väldigt mörkt och tyst i studion, nästan intimt faktiskt. -Men tänker man inte på att det sitter 700 000 framför sina teveapparater och tittar? Nej, det gör man verkligen inte. -Är det inte svårt att veta vilken kamera man skall titta i? Nej, man tittar inte in i en kamera, man tittar på den som pratar.

Efter sändning var det väldigt tyst. Knäpptyst i mobil och i sociala medier i säkert 30 minuter. Jag tror nästan det berodde på att folk trodde att jag fortfarande var i studion och om de hörde av sig så skulle det plinga i min mobil i fickan, typ så. Sen plötsligt tog det fart och jag bombarderades av meddelanden och kommentarer under nästan 36 timmar. Jag gjorde inte mycket annat under torsdag och fredag än att svara på allt, så mycket jag hann med. Tack till alla er som hörde av er med respons på både bloggen och teveinslaget.

När riksmedierna på tidig eftermiddag plockade upp storyn och skrev artiklar visste jag inte vad jag kunde förvänta mig. På webbar hos SVT, Expressen, Aftonbladet och i Göteborgs-Posten (!) dök jag och André upp. Alla refererade till morgonens klipp. ”André Pops räddade livet på okänd man” ändrade mina vänner till ”Känd man räddade livet på Magnus Stern”. Det är ett bra löp. Aftonbladet hade länk till denna blogg och på Expressens Facebooksida fick artikeln till slut över 3000 lajks. Helt overkligt.

99,9% av alla kommentarer i sociala medier var positiva. De få som inte var det handlade om att ”den första killen” (Mikael) också förtjänade att bli hjälte, men inte fick sin rättmätiga uppmärksamhet för att han ”förmodligen inte är känd”. Nej, det stämmer ju till viss del. Till viss del. De som såg och hela inslaget och lyssnade på vår framställning, samt har läst inläggen här på bloggen vet att varken jag eller André förringar Mikaels insats, eller någon annans heller för den delen. Det viktigaste för mig är att ni som var med den 2:a oktober vet att jag tänker på er alla, var och en, som viktiga kuggar i det maskineri som gjorde att jag finns här idag. Ni vet vilka ni är. Kram på er.

Bloggen har fått en liten läsarskara helt plötsligt. Hur håller jag uppe tempot här och behåller ert intresse? Måste jag det?
Ja, det måste jag! Jag har ju inte berättat klart min historia ännu. Jag har massor mer jag vill säga. Viktiga saker! Stay tuned!

 

 

Referens: ”15 minutes of fame