nuläge – Mitt hjärta slår

Barn bearbetar annorlunda

Det är sen kväll och jag sitter i soffan och luktar brand. På riktigt. Jag är skakis och tankarna snurrar. Vi backar sex timmar:

På väg från hämtning på skolan noterar jag en bil som står märkligt parkerad på cykelbanan, varningsblinkers på. Det är något med var och hur den står som gör att jag direkt fattar att det är något märkligt på gång. Sen ser jag röken och flammorna. 50 meter bort i en skogsbacke brinner det. Jag parkerar, säger åt killarna att inte lämna bilen, låser, och springer sedan mot elden. Det är redan fem-sex personer som kastar vatten från hinkar och slår med krattor. Brandkåren är på väg upplyser någon mig. Jag springer till närmsta hus där en kille fyller hinkar ur en vattenslang. Några rundor med hinkar och kanske fem minuter senare hör jag första brandbilen och går då tillbaka till min egen bil för att inte vara i vägen. Då det område som brinner inte är mer än max 100 kvadratmeter är det inga som helst problem att släcka med stora slangen.

Vi rullar vidare, killarna och jag. Avbrottet på vår färd mot kväll och mys har inte varit mer än tio minuter. Jag tar tillfället i akt att berätta att man minsann är skyldig att hjälpa till om man kan när det händer något stort, vid en olycka, eller brand, eller så. Emrik berättar att ”det var många som hjälpte dig pappa, när du blev sjuk i hjärtat”. Jag blir alldeles iskall. Hur kan han veta det?

– ”Du menar, på sjukhuset? När du var där och hälsade på mig?”
– ”Nej, när du låg på marken och hade svimmat. Du blödde massor och jag kände igen din jacka. Sen kom ambulansen och körde iväg dig. De bar in dig på en sån där bår.”

Shit, shit, shit..
Här har jag gått runt i 1,5 år och trott att Emrik inte såg vad som hände. Varför har jag trott det, har jag bara antagit det och så har det blivit en sanning? Varför har han inte sagt något om detta tidigare? Har jag inte frågat?
Frågorna bubblar och jag blir helt ställd. Vi svänger ut på väg 222 österut och armarna är som gelé. Påverkad både av samtalet och adrenalinruset vid branden kör jag ovanligt långsamt. I bilen luktar det kraftigt av rök.

Vi pratar vidare om vad han upplevde den dagen. Han berättar, och jag frågar så lite som möjligt. Samtalet är sakligt och försiktigt. Jag tror inte någon pratat med honom om detta. Han har inte öppnat sig heller. Han börjar bli stor nu, killen min. Sju år och 362 dagar. Han uttrycker sig så vuxet, och jag skäms för att han inte fått berätta om detta tidigare.

Jag vet inte hur jag skall ta detta vidare. Jag måste sova på saken, om jag nu får sova, vill säga. Men först en dusch.

Tillbaka på MIVA

Var i förra veckan för första gången tillbaka på MIVA/HIA på SöS, där jag vårdades tolv dagar i oktober. Besöket var helt utan medicinska undersökningar. Syftet var att de skulle få se hur jag har det mentalt, och att jag skulle få berätta hur jag upplevde att jag blev omhändertagen. Utmärkt tillfälle att jag skulle få ställa några av de tusen frågor som bubblar. Samt en dos KBT. Jag trodde jag skulle vara helt ”cool” där eftersom allt runt mitt hjärtstopp, och då framförallt koman, känns som fiktion för mig idag. Jag har berättat om det så många gånger att det nästan inte handlar om mig längre. Jag trodde det. Det var innan jag kom dit.

Kan meddela att det blev väldigt, väldigt verkligt när jag väl kom dit. Halsen virade sig som en knut och tårarna stockade sig redan några meter in på avdelningen.

Det började med att jag inte ens hittade dit. Förra gången kom jag ju dit medvetslös, och gick därifrån via en annan korridor till en kardiologisk vårdavdelning. Hade aldrig sett MIVAs entrédörr. Lite märklig känsla.

Insåg, återigen, hur annorlunda dessa tolv dygn var för mig och för min familj (min fru var med på detta besök). Dagrum, anhörigrum och samtalsrum betyder ingenting för mig, men väldigt, väldigt mycket för dem. Vill faktiskt hävda att detta trauma rent psykiskt är större för dem än för mig. Jag var aldrig rädd. Jag sov ju. De mådde fruktansvärt och var helt förtvivlade i fem dygn.

Det var skönt att få komma dit och tala ut. Vi pratade mycket om de hallucinationer jag upplevde dygnen efter jag vaknade, s k ICU delirium eller IVA-syndrom på svenska, min rehab och hur jag såg på vården jag fått. Vad gäller IVA-syndromet (jag tror man säger delirium även på svenska?) så är det tydligen långt mer komplext än jag första hade trott. Min naiva uppfattning var att det jag såg och kände enbart berodde på droger, men så enkelt är det tydligen inte. Förutom nämnda droger (främst bensodiazepiner och opiater?) beror tillståndet även på chock, feber, smärta, stillaliggande, sängens rörelser, ljus och röster i rummet, syrebrist i hjärnan, frånvaro av dygnsrytm, m. m. Detta med IVA-syndrom/delirium är både fascinerande och ganska så läskigt. Kanske skriver jag mer om det senare. Kanske. Googla på egen risk. Det är en stort forskningsfält.

FullSizeRender

En intensivvårdssäng är ett under av teknik. Själva sängen alltså. Bland annat så är madrassen laddad med små motorer som hela tiden ändrar kroppens läge på en patient i koma. Detta för att undvika ett antal olika problem som kan uppstå med en kropp som ligger helt still. Förutom dessa relativt små rörelser så ändrar personalen kroppens läge lite mer markerat ca var 3:e timme, dygnet runt. Dessa rörelser bidrar till IVA-syndromet; Många IVA-patienter beskriver att de i koman upplevt en resa, oftast till sjöss eller på tåg. Detta upplevde dock inte jag. Men mycket, mycket annat.

Många läkare och syrror hälsade och var glada att se mig på benen. Tyvärr, men högst förklarligt, så kände jag inte igen de flesta av dessa fantastiska människor. Men jag glömmer er aldrig.
Camilla och Julia kände jag dock igen. Kul att se er, tack för att ni tog hand om mig. (”Camilla och Camilla” tog hand om mig under mitt första vakna dygn på MIVA. Julia och jag lyssnade på Eminem’s Sing For the Moment under min första natt på HIA rum 8.)

Jag fick besöka ett rum på MIVA helt likt det jag låg på första veckan. För mig, som får tunnelseende när jag närmar mig huvudentrén på ett sjukhus, är ett sånt besök en mindre chock. Jag kan inte helt ta in att jag legat där, med den bevakningen och alla de där pumparna och slangarna och kablarna och nålarna. Rum 8 på HIA, där jag låg dygn 8-12, var tomt så det fick jag kika in på. Därifrån har jag bara positiva minnen. Där fick jag verkligen livet tillbaka. Starkare och starkare varje dag. (Nu går jag händelserna lite i förväg för er som läser min berättelse, det får ni tåla. Jag återkommer till dessa livsavgörande dygn inom kort här på bloggen. Lovar.)

Innan besöket hade jag sovit väldigt bra de senaste månaderna. På natten efter detta besök blev det en god del tuffare att hitta Jon Blund.

My 11.5 minutes of fame

Detta är mitt första inlägg på denna blogg där jag skriver om något som händer NU. Precis nu. Det är nytt för mig. Det känns på något sätt ännu mer utlämnande än att berätta om det som varit. Here goes:

Vilken vecka det varit! I torsdags morse framträdde André och jag i SVT Gomorron Sverige. Inslaget handlade vad som hände 2-7 oktober 2015, och varför André blev min räddare. Eller åtminstone en av mina HLR-räddare. Vårt fokus var att berätta om vikten av HLR och att våga gripa in och ”kötta” i en nödsituation. Vi tycker att budskapet gick fram väldigt bra. Programledarna Hiba Daniel och Kim Veerabuthroo Nordberg behandlade frågan med värdighet och vi fick verkligen komma til tals. Från början skulle vi få fyra minuter. Efter samtal med researcher, ca en vecka innan sändning, så blev det utökat till tio minuter. Wow. Det är eoner av tid i morgonsoffan! Innan de bröt och slängde ut oss så hade vi fått prata på i nästan 12 minuter! De förlängde alltså inslaget ”on the fly” – medan vi var i sändning! Tack SVT!

(Klippet är tyvärr inte tillgängligt längre..)

Detta var mitt första teveframträdande och det i sig var givetvis otroligt spännande. SVT är anrikt och att gå in i studio på Gärdet i Stockholm är en upplevelse jag kommer bära med mig länge. Att sen dessutom sätta sig i samma tevesoffa som André.. Jag trodde det skulle bli lite som att sjunga duett med Mariah Carey, d v s inte helt lätt att nå upp i samma nivå. Men jag tycker det gick riktigt bra. André var hjärtligt stöttande både innan och under sändning, det måste jag ge honom. Ett par dagar innan fick jag ett SMS:

”Nerverna för tv kan du strunta i, du har gått igenom värre saker 🙂 du kan liksom inte göra fel, det är du som kan din story, ingen annan. Det fixar vi fint tillsammans.”

Tack för de orden André, de fick mig verkligen att slappna av. Och tack för att du ville delta i mitt ”projekt”. Tack till SVT för att vi fick berätta vår historia. Till Anna och Sofia på Hjärt-Lungfonden: tack för pepp och för att ni hjälpte till att sälja in intervjun.

Mina barn är 3 och 6 år. De är för unga för att helt förstå det vi pratade om, så de har inte sett inslaget. Men denna bild fick de se! #bolibompadrakeselfie

-Var det många kameror? Ja, säkert fem, sex stycken. -Tänker man på dem? Nej, det är väldigt mörkt och tyst i studion, nästan intimt faktiskt. -Men tänker man inte på att det sitter 700 000 framför sina teveapparater och tittar? Nej, det gör man verkligen inte. -Är det inte svårt att veta vilken kamera man skall titta i? Nej, man tittar inte in i en kamera, man tittar på den som pratar.

Efter sändning var det väldigt tyst. Knäpptyst i mobil och i sociala medier i säkert 30 minuter. Jag tror nästan det berodde på att folk trodde att jag fortfarande var i studion och om de hörde av sig så skulle det plinga i min mobil i fickan, typ så. Sen plötsligt tog det fart och jag bombarderades av meddelanden och kommentarer under nästan 36 timmar. Jag gjorde inte mycket annat under torsdag och fredag än att svara på allt, så mycket jag hann med. Tack till alla er som hörde av er med respons på både bloggen och teveinslaget.

När riksmedierna på tidig eftermiddag plockade upp storyn och skrev artiklar visste jag inte vad jag kunde förvänta mig. På webbar hos SVT, Expressen, Aftonbladet och i Göteborgs-Posten (!) dök jag och André upp. Alla refererade till morgonens klipp. ”André Pops räddade livet på okänd man” ändrade mina vänner till ”Känd man räddade livet på Magnus Stern”. Det är ett bra löp. Aftonbladet hade länk till denna blogg och på Expressens Facebooksida fick artikeln till slut över 3000 lajks. Helt overkligt.

99,9% av alla kommentarer i sociala medier var positiva. De få som inte var det handlade om att ”den första killen” (Mikael) också förtjänade att bli hjälte, men inte fick sin rättmätiga uppmärksamhet för att han ”förmodligen inte är känd”. Nej, det stämmer ju till viss del. Till viss del. De som såg och hela inslaget och lyssnade på vår framställning, samt har läst inläggen här på bloggen vet att varken jag eller André förringar Mikaels insats, eller någon annans heller för den delen. Det viktigaste för mig är att ni som var med den 2:a oktober vet att jag tänker på er alla, var och en, som viktiga kuggar i det maskineri som gjorde att jag finns här idag. Ni vet vilka ni är. Kram på er.

Bloggen har fått en liten läsarskara helt plötsligt. Hur håller jag uppe tempot här och behåller ert intresse? Måste jag det?
Ja, det måste jag! Jag har ju inte berättat klart min historia ännu. Jag har massor mer jag vill säga. Viktiga saker! Stay tuned!

Referens: ”15 minutes of fame”