My 11.5 minutes of fame

Detta är mitt första inlägg på denna blogg där jag skriver om något som händer NU. Precis nu. Det är nytt för mig. Det känns på något sätt ännu mer utlämnande än att berätta om det som varit. Here goes:

Vilken vecka det varit! I torsdags morse framträdde André och jag i SVT Gomorron Sverige. Inslaget handlade vad som hände 2-7 oktober 2015, och varför André blev min räddare. Eller åtminstone en av mina HLR-räddare. Vårt fokus var att berätta om vikten av HLR och att våga gripa in och ”kötta” i en nödsituation. Vi tycker att budskapet gick fram väldigt bra. Programledarna Hiba Daniel och Kim Veerabuthroo Nordberg behandlade frågan med värdighet och vi fick verkligen komma til tals. Från början skulle vi få fyra minuter. Efter samtal med researcher, ca en vecka innan sändning, så blev det utökat till tio minuter. Wow. Det är eoner av tid i morgonsoffan! Innan de bröt och slängde ut oss så hade vi fått prata på i nästan 12 minuter! De förlängde alltså inslaget ”on the fly” – medan vi var i sändning! Tack SVT!

SVT Play

(Klippet är tyvärr inte tillgängligt längre..)

Detta var mitt första teveframträdande och det i sig var givetvis otroligt spännande. SVT är anrikt och att gå in i studio på Gärdet i Stockholm är en upplevelse jag kommer bära med mig länge. Att sen dessutom sätta sig i samma tevesoffa som André.. Jag trodde det skulle bli lite som att sjunga duett med Mariah Carey, d v s inte helt lätt att nå upp i samma nivå. Men jag tycker det gick riktigt bra. André var hjärtligt stöttande både innan och under sändning, det måste jag ge honom. Ett par dagar innan fick jag ett SMS:

”Nerverna för tv kan du strunta i, du har gått igenom värre saker 🙂 du kan liksom inte göra fel, det är du som kan din story, ingen annan. Det fixar vi fint tillsammans.”

Tack för de orden André, de fick mig verkligen att slappna av. Och tack för att du ville delta i mitt ”projekt”. Tack till SVT för att vi fick berätta vår historia. Till Anna och Sofia på Hjärt-Lungfonden: tack för pepp och för att ni hjälpte till att sälja in intervjun.

IMG_1593

Mina barn är 3 och 6 år. De är för unga för att helt förstå det vi pratade om, så de har inte sett inslaget. Men denna bild fick de se! #bolibompadrakeselfie

-Var det många kameror? Ja, säkert fem, sex stycken. -Tänker man på dem? Nej, det är väldigt mörkt och tyst i studion, nästan intimt faktiskt. -Men tänker man inte på att det sitter 700 000 framför sina teveapparater och tittar? Nej, det gör man verkligen inte. -Är det inte svårt att veta vilken kamera man skall titta i? Nej, man tittar inte in i en kamera, man tittar på den som pratar.

Efter sändning var det väldigt tyst. Knäpptyst i mobil och i sociala medier i säkert 30 minuter. Jag tror nästan det berodde på att folk trodde att jag fortfarande var i studion och om de hörde av sig så skulle det plinga i min mobil i fickan, typ så. Sen plötsligt tog det fart och jag bombarderades av meddelanden och kommentarer under nästan 36 timmar. Jag gjorde inte mycket annat under torsdag och fredag än att svara på allt, så mycket jag hann med. Tack till alla er som hörde av er med respons på både bloggen och teveinslaget.

När riksmedierna på tidig eftermiddag plockade upp storyn och skrev artiklar visste jag inte vad jag kunde förvänta mig. På webbar hos SVT, Expressen, Aftonbladet och i Göteborgs-Posten (!) dök jag och André upp. Alla refererade till morgonens klipp. ”André Pops räddade livet på okänd man” ändrade mina vänner till ”Känd man räddade livet på Magnus Stern”. Det är ett bra löp. Aftonbladet hade länk till denna blogg och på Expressens Facebooksida fick artikeln till slut över 3000 lajks. Helt overkligt.

99,9% av alla kommentarer i sociala medier var positiva. De få som inte var det handlade om att ”den första killen” (Mikael) också förtjänade att bli hjälte, men inte fick sin rättmätiga uppmärksamhet för att han ”förmodligen inte är känd”. Nej, det stämmer ju till viss del. Till viss del. De som såg och hela inslaget och lyssnade på vår framställning, samt har läst inläggen här på bloggen vet att varken jag eller André förringar Mikaels insats, eller någon annans heller för den delen. Det viktigaste för mig är att ni som var med den 2:a oktober vet att jag tänker på er alla, var och en, som viktiga kuggar i det maskineri som gjorde att jag finns här idag. Ni vet vilka ni är. Kram på er.

Bloggen har fått en liten läsarskara helt plötsligt. Hur håller jag uppe tempot här och behåller ert intresse? Måste jag det?
Ja, det måste jag! Jag har ju inte berättat klart min historia ännu. Jag har massor mer jag vill säga. Viktiga saker! Stay tuned!

 

 

Referens: ”15 minutes of fame

Mikael – först på plats (del 4)

Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Förmiddag
Plats: Boo, Nacka

Jag hade kommit till min korsning och satt på musiken på en bärbar högtalare. Troligen spelade jag någon löpvänlig spellista, eller ”Hits for kidz”, jag vet inte. Mikael hade precis som jag valt att ta en halvdag ledigt för att hänga med barnen på idrottsdagen. Hans större barn sprang i loppet och minstingen sov i vagnen. Jag och Mikael kände inte varandra, men vi samtalade lite när han ställde sig i närheten av mig för att heja på när de små hjältarna sprang förbi.

Solen skiner och det är en riktigt skön dag. Så härligt är vädret att jag efter en stunds samtal först sätter mig ner i slänten, och sen lägger mig ner. Det är vad det ser ut som i alla fall. Mikael reagerar först inte nämnvärt utan tänker att ”det där ser ju himla avslappnat och skönt ut”..

Sen ser han att det är något som inte stämmer. Jag skakar. Och jag svarar inte på tilltal.

Det som händer sen går ganska fort, och ingen vet säkert i vilken ordning ting skedde, eller riktigt vem som gjorde vad. Men det var Mikael som var där och såg mig försvinna. Det var han som började rädda mig.

När Mikael går fram emot mig så inser han att jag har råkat ut för något; jag svarar inte, jag skakar och det ser plötsligt inte alls så bekvämt ut som han först tyckte. Första misstanken är epilepsi eller diabetes. Han letar efter något halsband med medicinsk info. Nope. Framstupa sidoläge har man ju tränat. Vad är det första man skall göra? Jo, just det; se till att personen har fria luftvägar. Check. Är det nu man lägger personen på sidan? Andas killen? Nej! Då måste jag göra mun-mot-mun! Lägg på rygg, böj huvud bakåt, knip om runt näsan och blås ordentligt. Där kommer någon annan vuxen. Hjälp! Jag behöver hjälp! Ring efter ambulans! Mikael börjar med bröstkompressioner. Hur många var det nu? Hur hårt skall man pressa? Sedan flera inblåsningar. Någon kommer, flera kommer. Mikael fortsätter med kompressioner. Är det någon som ringer efter ambulans?

Det har nu troligen inte ens gått mer än någon enstaka minut sedan jag trillat ner på marken. Men mycket har hinnat hända. Mikael har beskrivit detta för mig utfriån hans perspektiv, men en sak är helt säker: Om inte Mikael sett mig ligga där och fattat misstanke så hade mina odds för överlevnad varit nästintill obefintliga. Bara det att han såg mig förlora medvetandet gjorde att oddsen ökade till 6%. Att han inledde upplivningsförsök och slog larm gjorde att mina odds dubblades till 12%. Tack Mikael!

C9LH

Chansen att överleva hjärtstopp (1) 

Det är svårt att vara den som är först på plats; Man måste våga ta kontakt. Man måste på riktigt kunna växla om från ”chill” till ”skarpt läge” och agera. Är man inte medicinskt utbildad är det givetvis extremt svårt att ställa en diagnos. Men det viktigaste är den gamla ABC-metoden: Andning Blödning Chock. Om personen inte andas, eller andas oregelbundet, finns det bara en sak att göra; inled hjärt-lungräddning! Om personen mot förmodan inte behöver HLR så kommer hen att reagera. Annars är det bara att köra på. Mikael växlade om och han inledde HLR. Han larmade och såg till att fler personer uppmärksammade situationen. Han gjorde allt rätt. Att sedan HLR-kunskaperna inte var helt uppdaterade måste jag givetvis förlåta honom. Detta uppmärksammades dock av André som precis anlänt och nu tog över kompressionerna.

Äntligen kontakt med operatör på 112! Högtalare på telefonen. Nu kör vi! André verkar säker på hur bröstkompressionerna skall göras. Detta kommer gå bra. Vad är det för barn som skriker? Det är ju mitt barn! Adrenalinet pumpar och i all uppståndelse har Mikael inte hört att han börjat gråta. Mikael springer tillbaka till barnet som sitter tryggt fastspänt och parkerad i vagnen, och kramar om honom. Hos mig fortsätter André med bröstkompressionerna tillsammans med tjejen på SOS Alarm. Ambulans och polisbil har precis fått order om utryckning, slagit på blåljus och sirener samt satt fart mot korsningen där jag ligger.

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

Källor:

  1. http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Klinisk-oversikt/2015/03/Flera-faktorer-paverkar-prognosen/