Denna vecka (v.33) är jag och min familj porträtterade i en artikel i Hemmets Journal. Om du efter att ha läst artikeln har några frågor så är du välkommen att skriva till mig. Lämna gärna en kommentar här på bloggen, eller på Facebook (https://www.facebook.com/mitthjartaslar/) eller så skickar du mig ett mejl: magnus.stern@gmail.com
I tidningens påannonsering av artikeln så kan det se ut som jag citeras enligt ”TV-stjärnan räddade mitt liv!”. Det är inte ett citat från mig. Jag har försökt hålla fokus långt borta från just den vinkeln, men förstår givetvis att det väcker intresse och säljer. André är en ödmjuk kille och han vill helst inte ha någon vidare uppmärksamhet kring detta. Jag vill helst fokusera på ATT det faktiskt var någon som hjälpte mig, inte VEM det var.
Varför medverka i Hemmets Journal?
Av flera anledningar; Först och främst vill jag sprida information om precis hur viktigt det är med är med HLR och hjärtstartare. Lär er HLR! Gör det nu! Hamnar just du i en situation där du kan rädda liv är du (banne mig) skyldig att åtminstone försöka. Då är det bra att veta hur man gör. Med åldern ökar även risken för hjärtstopp. Så det finns ännu större anledning att lära sig HLR om man är ”mitt i livet”, eller äldre än så. Ta även reda på var närmaste hjärtstartare finns. Den kan vara i receptionen på din arbetsplats. I kiosken på idrottsplatsen. På gymmet i huset bredvid. Ta reda på det. För varje minut som går utan återupplivning med hjärtstartare ökar risken för allvarliga skador eller död. Utan hjärtstartare kan ett stoppat hjärta inte ticka igång. Man måste starta hjärtat med hjärtstartare! HLR är bara underhåll i väntan på hjärtstartare, men ett livsviktigt sådant, glöm inte det. Finns det inte någon startare i närheten kanske det är läge att införskaffa en sådan? Golfklubben, bostadsföreningen eller företaget borde kunna ta sig råd. Eller köp en privat att ha i bilen, båten, i sommarstugan.
Den andra anledningen är att jag vill belysa anhörigperspektivet.
I de flesta fall omkommer faktiskt den drabbade, och kvar står en sörjande familj. I fallet med just mig så överlevde jag. Jag räddades av förbipasserande som visade mod, empati, handlingskraft och styrka. Men de flesta som överlever gör det tack vare anhöriga; familj, vänner, eller kollegor på jobbet. Vi som drabbats av sjukdom och olycka, vi har vårt att tänka på, men bredvid oss vandrar våra anhöriga – ofta med ärr från ett stort psykiskt trauma.
Jag försöker vara ödmjuk då jag vet att många drabbade, både anhöriga och patienter, sliter med problem långt efteråt. Hjärtstopp är i grunden en berättelse om död och förtvivlan, inte om hopp och ljusning. Men det finns undantag, och jag vill visa en ”solskenshistoria”. Det kan gå bra. Vetskapen om just det kan vara nog så viktigt för de som vakar vid en säng på intensiven.
Ha en fin dag. Krama om varandra. (..och lämna tidningen vidare till någon du tycker borde läsa artikeln.)
Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Förmiddag
Plats: Boo, Nacka
När André kommer springande uppför backen har han avverkat ca två km tillsammans med sina killar. De har åtta kvar. Han noterar direkt att det är något på gång i slänten bredvid grusvägen. Någon utför HLR, någon försöker ringa 112. ”Spring vidare! Jag kommer ikapp!” säger han till sina barn och viker av vänster för att se om han kan hjälpa till.
Det kan han. André ser direkt att de bröstkompressioner som utförs inte är tillräckliga. Han frågar om han får ta över och slänger sig ner på knä bredvid min bröstkorg. För några år sedan gick han en HLR-kurs på sina barns förskola och han känner sig trygg på hur det skall göras. Tjejen på SOS Alarm, låt oss kalla henne Jenny, guidar och ger tips. Raka armar, lägg kroppens tyngd bakom (/ovanför). Ta i! Bättre att några revben knäcks än att man är för försiktig.
”Jag tryckte tills det knakade för att försäkra mig om att det inte blev för löst och sen gjorde jag aningen lösare efter det”
[Ja, det knäcktes några revben den förmiddagen. Faktum är att jag fortfarande sliter med dessa frakturer. Just nu; tre veckors grym hosta med tillhörande smärta. The man cold is real. Hej Citodon®.]
Hitta en bra, snabb rytm! André, och många andra har under utbildning lärt sig att nynna till Bee Gees ”Stayin’ Alive” och försöka följa det tempot, vilket är ca 103 bpm.
Den absolut viktigaste regeln är dock: All HLR är bättre än ingen alls!
Tveka inte att göra NÅGOT även om du känner dig osäker.
Lyssna på ”Scream” med Usher och testa det tempot mentalt. Ca 125 bpm. Det är riktigt snabbt. Ett hårt, hårt jobb. Men det är ca här du skall ligga om du verkligen vill maxa chansen för överlevnad utan hjärnskador. Men ingen är Superman. Gör så gott du kan – bara du gör det!
På HLR-utbildningar brukar de ge rådet att man skall (om man är flera närvarande) turas om att ge kompressioner, men André körde på själv. Om ingen annan erbjöd sig, eller om han fäktade bort dem vet jag inte. Inte han heller. I samtal med André i efterhand har han sagt att han kände sig säker på att han gjorde rätt och inte kände sig trött. André utförde kompressionerna på helt rätt sätt, och för det är jag evigt tacksam. På något sätt lyckades han hålla cirkulationen uppe och syresätta kropp och hjärna i 15 hela minuter! Oddsen för att lyckas med det är ju tyvärr väldigt låga. Varje minut stjäl ganska många procent av din överlevnadschans.
Jag är väldigt dålig på att hålla andan. Min kropp skriker efter syre efter bara några få sekunder. I somras simmade jag för första gången i mitt liv 25 meter under vattenytan. En ”bedrift” mina klasskompisar utförde redan i tonåren. Vad det säger om mig och mitt behov av syre vet jag inte. Säger säkert mer om min simokunnighet. Vansbro 2002 var ett ”lucky shot”. #anekdot
Andrés bror är ambulansförare och han har kunnat bekräfta att 15 minuter är extremt länge att köra på själv. Att hålla fokus, fysiskt och psykiskt, under så lång tid är en enorm prestation. Jag har själv försökt under utbildning för ca sex år sedan. På en docka och under kontrollerade former. Verkligen tungt. André säger att han var helt lugn, att han inte kände panik eller ens nämnvärd stress. Jenny (rösten, kommer ni ihåg?) guidade effektivt och peppade. Hon hjälpte till med takten och höll modet uppe. Mikael hade i början fortsatt med några inblåsningar, men efter ett tag så kom de (/Jenny) överens om att sluta med dessa och fokusera på kompressionerna. Inblåsningar har man på senare tid kommit fram till inte är så viktiga som man trodde förr.
Hur skulle du reagera i ”skarpt läge”, i en situation där liv står på spel, på riktigt? Få av oss vet det. Visst hoppas vi att man kan hålla huvudet kallt och göra det rätta. Att vi kan tänka klart och rationellt. Att vi kan prioritera, se faran i vitögat och stänga ute det oväsentliga bruset, hantera rädslan och låta arenalinet arbeta positivt. Ingen vill vara Tomas i filmen ”Turist”, men några av oss är det. Andra är det inte. André är det definitivt inte.
Jenny upplyser om att polisen kommer komma till oss tidigare än ambulans. Tack vare Hjärt-Lungfondens SALSA-projekt har polisen hjärtstartare i bilen och de kommer sätta igång med återupplivningsförsök så fort de anländer. Eftersom vår scen utspelar sig i en korsning långt inne i ett villaområde, omgiven av slingriga grusvägar, vägar bokstavligen fulla med barn som springer omkring, så hade polisens ankomst kunnat bli farlig och otäck. Det blir den också. Flera vuxna har dock tagit på sig att guida räddningsfordon rätt för att undvika fara och ingen kommer till skada. Jag tänker inte utveckla/utreda detta närmare eftersom jag inte ”var där” och för att det faktiskt gick bra. Polisen följde sina protokoll. Fort gick det. Nog om det.
Under tiden som polisen plockar fram och riggar hjärtstartare så fortsätter André med kompressioner enligt guidning från Jenny. En modern hjärtstartare (även kallad ”AED”) har en inbyggd röst som berättar tydligt hur man ska göra. Detta för att även en komplett novis skall kunna använda denna på rätt sätt, även om hen aldrig gjort det förut eller utbildats i ämnet. Polisen riggar för första stöten; Men när de ska klicka på STÖT-knappen råkar de komma åt avstängningsknappen. Maskinen stängs av, och den måste laddas om. Det går dock ganska snabbt, och André fortsätter hela tiden med kompressioner. När maskinen sedan åter är färdigladdad säger rösten ”håll undan – släpp patienten!”. Första stöten. Hjärtat går inte i gång. André fortsätter med kompressioner. Maskinen laddar om. Undan! Stöt. Mitt hjärta slår!
Min andning är dock fortfarande oregelbunden och jag är medvetslös. Jenny guidar därför André att fortsätta med bröstkompressioner, vilket han gör tills ambulansen kommer några minuter senare, varefter ambulanspersonalen tar över.
Det har nu gått 20-25 minuter sedan mitt hjärtstopp. Min fru sitter på ett möte i Halmstad, min son har ett par km kvar att springa till målet där farmor och farfar väntar. Och jag* ligger medvetslös i en ambulans på väg till SöS med blåljus och sirener.
* ”oidentifierad man, ca 40 år. Inga tecken på yttre skador förutom lätt näsblod”
Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Förmiddag
Plats: Boo, Nacka
Jag hade kommit till min korsning och satt på musiken på en bärbar högtalare. Troligen spelade jag någon löpvänlig spellista, eller ”Hits for kidz”, jag vet inte. Mikael hade precis som jag valt att ta en halvdag ledigt för att hänga med barnen på idrottsdagen. Hans större barn sprang i loppet och minstingen sov i vagnen. Jag och Mikael kände inte varandra, men vi samtalade lite när han ställde sig i närheten av mig för att heja på när de små hjältarna sprang förbi.
Solen skiner och det är en riktigt skön dag. Så härligt är vädret att jag efter en stunds samtal först sätter mig ner i slänten, och sen lägger mig ner. Det är vad det ser ut som i alla fall. Mikael reagerar först inte nämnvärt utan tänker att ”det där ser ju himla avslappnat och skönt ut”..
Sen ser han att det är något som inte stämmer. Jag skakar. Och jag svarar inte på tilltal.
Det som händer sen går ganska fort, och ingen vet säkert i vilken ordning ting skedde, eller riktigt vem som gjorde vad. Men det var Mikael som var där och såg mig försvinna. Det var han som började rädda mig.
När Mikael går fram emot mig så inser han att jag har råkat ut för något; jag svarar inte, jag skakar och det ser plötsligt inte alls så bekvämt ut som han först tyckte. Första misstanken är epilepsi eller diabetes. Han letar efter något halsband med medicinsk info. Nope. Framstupa sidoläge har man ju tränat. Vad är det första man skall göra? Jo, just det; se till att personen har fria luftvägar. Check. Är det nu man lägger personen på sidan? Andas killen? Nej! Då måste jag göra mun-mot-mun! Lägg på rygg, böj huvud bakåt, knip om runt näsan och blås ordentligt. Där kommer någon annan vuxen. Hjälp! Jag behöver hjälp! Ring efter ambulans! Mikael börjar med bröstkompressioner. Hur många var det nu? Hur hårt skall man pressa? Sedan flera inblåsningar. Någon kommer, flera kommer. Mikael fortsätter med kompressioner. Är det någon som ringer efter ambulans?
Det har nu troligen inte ens gått mer än någon enstaka minut sedan jag trillat ner på marken. Men mycket har hinnat hända. Mikael har beskrivit detta för mig utfriån hans perspektiv, men en sak är helt säker: Om inte Mikael sett mig ligga där och fattat misstanke så hade mina odds för överlevnad varit nästintill obefintliga. Bara det att han såg mig förlora medvetandet gjorde att oddsen ökade till 6%. Att han inledde upplivningsförsök och slog larm gjorde att mina odds dubblades till 12%. Tack Mikael!
Chansen att överleva hjärtstopp (1)
Det är svårt att vara den som är först på plats; Man måste våga ta kontakt. Man måste på riktigt kunna växla om från ”chill” till ”skarpt läge” och agera. Är man inte medicinskt utbildad är det givetvis extremt svårt att ställa en diagnos. Men det viktigaste är den gamla ABC-metoden: Andning Blödning Chock. Om personen inte andas, eller andas oregelbundet, finns det bara en sak att göra; inled hjärt-lungräddning! Om personen mot förmodan inte behöver HLR så kommer hen att reagera. Annars är det bara att köra på. Mikael växlade om och han inledde HLR. Han larmade och såg till att fler personer uppmärksammade situationen. Han gjorde allt rätt. Att sedan HLR-kunskaperna inte var helt uppdaterade måste jag givetvis förlåta honom. Detta uppmärksammades dock av André som precis anlänt och nu tog över kompressionerna.
Äntligen kontakt med operatör på 112! Högtalare på telefonen. Nu kör vi! André verkar säker på hur bröstkompressionerna skall göras. Detta kommer gå bra. Vad är det för barn som skriker? Det är ju mitt barn! Adrenalinet pumpar och i all uppståndelse har Mikael inte hört att han börjat gråta. Mikael springer tillbaka till barnet som sitter tryggt fastspänt och parkerad i vagnen, och kramar om honom. Hos mig fortsätter André med bröstkompressionerna tillsammans med tjejen på SOS Alarm. Ambulans och polisbil har precis fått order om utryckning, slagit på blåljus och sirener samt satt fart mot korsningen där jag ligger.
