Etikett: barn

Barn bearbetar annorlunda

Det är sen kväll och jag sitter i soffan och luktar brand. På riktigt. Jag är skakis och tankarna snurrar. Vi backar sex timmar:

På väg från hämtning på skolan noterar jag en bil som står märkligt parkerad på cykelbanan, varningsblinkers på. Det är något med var och hur den står som gör att jag direkt fattar att det är något märkligt på gång. Sen ser jag röken och flammorna. 50 meter bort i en skogsbacke brinner det. Jag parkerar, säger åt killarna att inte lämna bilen, låser, och springer sedan mot elden. Det är redan fem-sex personer som kastar vatten från hinkar och slår med krattor. Brandkåren är på väg upplyser någon mig. Jag springer till närmsta hus där en kille fyller hinkar ur en vattenslang. Några rundor med hinkar och kanske fem minuter senare hör jag första brandbilen och går då tillbaka till min egen bil för att inte vara i vägen. Då det område som brinner inte är mer än max 100 kvadratmeter är det inga som helst problem att släcka med stora slangen.

Vi rullar vidare, killarna och jag. Avbrottet på vår färd mot kväll och mys har inte varit mer än tio minuter. Jag tar tillfället i akt att berätta att man minsann är skyldig att hjälpa till om man kan när det händer något stort, vid en olycka, eller brand, eller så. Emrik berättar att ”det var många som hjälpte dig pappa, när du blev sjuk i hjärtat”. Jag blir alldeles iskall. Hur kan han veta det?

– ”Du menar, på sjukhuset? När du var där och hälsade på mig?”
– ”Nej, när du låg på marken och hade svimmat. Du blödde massor och jag kände igen din jacka. Sen kom ambulansen och körde iväg dig. De bar in dig på en sån där bår.”

Shit, shit, shit..
Här har jag gått runt i 1,5 år och trott att Emrik inte såg vad som hände. Varför har jag trott det, har jag bara antagit det och så har det blivit en sanning? Varför har han inte sagt något om detta tidigare? Har jag inte frågat?
Frågorna bubblar och jag blir helt ställd. Vi svänger ut på väg 222 österut och armarna är som gelé. Påverkad både av samtalet och adrenalinruset vid branden kör jag ovanligt långsamt. I bilen luktar det kraftigt av rök.

Vi pratar vidare om vad han upplevde den dagen. Han berättar, och jag frågar så lite som möjligt. Samtalet är sakligt och försiktigt. Jag tror inte någon pratat med honom om detta. Han har inte öppnat sig heller. Han börjar bli stor nu, killen min. Sju år och 362 dagar. Han uttrycker sig så vuxet, och jag skäms för att han inte fått berätta om detta tidigare.

Jag vet inte hur jag skall ta detta vidare. Jag måste sova på saken, om jag nu får sova, vill säga. Men först en dusch.

Familj, vänner, och en 3-årsdag (del 7)

När Lene efter en natt i chock kliver upp på lördagen så är det full fokus på Elliot, det är 3-årsdag. Frukost i sängen med sång, tända ljus och paket. I huvudet ekar sjukhuspersonalens försäkran att ”Läget är kritiskt, men stabilt. Inte så mycket kommer hända nu innan vi försöker väcka Magnus, tidigast på söndag”. Hon tog dem på orden och tänkte resa in till sjukhuset först lite senare på dagen. Dessutom hade hon under fredagen försökt läsa in sig på hur man bör förhålla sig till barnen i en familjekris som denna. Det viktiga är att vara ärlig, och samtidigt låta allt gå på som vanligt och hålla på rutiner. Fredagkvällen hade mina föräldrar, min bror och några vänner vakat på Rum 1. Min mamma sov i ett anhörigrum under natten och fanns där på lördagsmorgonen.

Även om personalen försäkrade att ”inte så mycket kommer hända” så betydde inte det att jag var i ett icke-kritiskt läge. Ingen kunde lova att jag inte skulle dö, men det var inte troligt. Det betydde inte heller att ”inget händer”, per se. Det betydde bara att jag inte skulle behandlas på något speciellt sätt eller genomgå någon undersökning eller liknande. Intensivvårdspersonalen ser bara vad som händer nu, precis nu. Deras fokus ligger på att hålla mig levande ytterligare 30 minuter, och ytterligare 30, så länge som det behövdes. För närstående kan denna period bli rastlös. Lång väntan där (till synes) ingenting händer. Läkarteamet jobbar dock konstant och utväderar situationen hela tiden. Insatser och beslut om vidare behandling är dock i sin mest intensiva fas på förmiddagarna och det är då man skall vara på plats om man som anhörig vill prata med de som har mest koll på läget. Lene förstod detta ganska tidigt på lördagen och tog sig då till SöS för att försöka se vad hon kunde göra.

Då jag har en annan (kronisk, orelaterad) sjukdom som spökar så kan jag inte ges blodförtunnande. Eller bör åtminstone inte få det. Framförallt bör jag inte genomgå någon procedur som medför att jag behöver behandlas med blodförtunnande under lång tid efteråt. Så långt tänker inte hjärntrusten på IVA, där gäller det som sagt att hålla folk vid livs precis just nu. Lene kunde här bidra med ett annat, ett större perspektiv. Hon var ju tvungen att tänka på vad som skulle komma hem och hur vi skulle leva då. Lene fick plötsligt en uppgift, något att fokusera på.

Under lördagen flög Lenes syster in från Norge och höll oss sällskap. Med 30 års yrkeserfarenhet inom vården kunde hon bidra till att anhöriga kände sig trygga och förvissade om att jag var på bästa tänkbara plats, givet mitt tillstånd. (Vi har alltid känt, då och senare, att MIVA/HIA på SöS gett oss bästa tänkbara vård!)

Jag hade mycket sällskap. Vänner kom och gick under lördagen. Det upprättades t o m en ”loggbok i molnet” där de kunde boka in sig på en slot så att det alltid var någon hos mig. Min bror skrev på lördagkvällen i patientdagboken:
”Jag är hos dig nu för tredje och sista gången idag. Vi klappar på dig och vi tycker att du rycker till lite vid beröring.”

Mitt tillstånd under lördagen kan inte beskrivas som annat än just ”kritiskt, men stabilt” – inget blev bättre, inget blev sämre. Vad vi visste..
Min kylbehandling avslutades och kroppstemperaturen kröp upp mot det normala, och lite till.

3-åringen då?

Jo, det blev ett kalas. Familj och vänner klev in, tog över, och visst blev det ett bra firande. Redan på fredagen hade en väninna föreslagit att ändra firandet från ett ”dagiskompiskalas” till en samling med våra närmaste vänner och deras familjer. Det var nog rätt beslut. Jag har sett bilderna, underbara bilder på leende barn med godispåsar, barn iförda batmandräkter, princesskronor and what not. Det är svårt att ta in att detta skedde samtidigt som jag kämpade för mitt liv på ett sjukhus i närheten. Det gör mig oerhört lycklig att business-as-usual kunde upprätthållas för att fira lilla prinsen. Hur ni lyckades med detta är för mig en gåta, men jag är så tacksam för att ni finns och att ni ställde upp som ni gjorde.

 

Lene sov hos mig natten mot söndag 4/10.

Snart sovit två dygn nu Magnus. Dags att vakna?

 

50/50 (del 6)

Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Eftermiddag.
Plats: Södersjukhuset i Stockholm (Medicinsk intensivvårdsavd. /MIVA):

När Lene kommer till MIVA rum 1 möts hon av ett hav av människor; min mor, min far, min bror och min svägerska. Samt några syrror (fem?) och en läkare. Jag sover lugnt och stilla, jag är intuberad och respiratorn surrar, jag har kyldräkt, jag har kopplats till EKG och EEG. Jag har fått en CVK, d vs en infart i halsen. Diverse dropp och medicinpumpar jobbar i det tysta. På det hela taget en kaotisk, men samtidigt lugn scen.

Några få timmar tidigare var detta verkligheten:

sms

…och plötsligt så står hela min familj vid min säng, på intensiven, och undrar vad som hände. Eller ”WTF?!?” som jag själv nog skulle ha reagerat om jag hört om detta, och det inte var IRL. Men detta var in real life. I allra högsta grad.

Lene får komma in på ett samtalsrum och prata med Gunnar som är läkare på MIVA. Han berättar först av allt att jag inte haft en hjärtinfarkt. Det finns inga förhöjda markörer för infarkt. Han säger att de inte vet vad som hänt. Vad som var själva orsaken till hjärtstoppet.

”Vi börjar värma Magnus imorgon. Tidigast söndag kan vi stänga av drogerna och försöka väcka honom. Men det kan också ta längre tid. Han kan få lunginflammation och då måste han ligga sövd några dagar till.”

Gunnar igen: ”Det här kommer bli en tuff helg för dig med mycket väntan. Vi tar hand om Magnus, allt är stabilt nu och inget kommer hända i natt. Vi vet inget mer innan han vaknar. Vi kan inte utföra fler neurologiska tester just nu”

(Jag väljer att skriva detta som citat. Det är halvt ok; Lene har i min patientdagbok försökta skriva ner samtal med personalen ordagrant, och det är min källa. Nu vet ni.)

Lenes anteckning i dagboken:

”Jag frågar om prognos. Han säger 50/50, men att Magnus är ung och fick hjälp snabbt är positivt.”

Hur reagerar man när en läkare säger att det är 50/50 att ens livspartner kommer överleva kommade dagarna? Jag vet inte hur jag skulle tackla det. Troligen skulle jag rent fysiskt förvandlas till en våt fläck på golvet och mentalt försvinna ner i ett avgrundsmörker. Jag tror Lene upplevde att det var precis det som hände, inuti, men på utsidan märktes inte det. Det har alla vittnat om efteråt. When the going gets tough, och så vidare.

Femti femti. Det är med de orden ringande i huvudet Lene lämnar sjukhuset några timmar senare för att hämta hem, ta hand om och lägga barnen. På flyget upp mot Bromma läste hon in sig på hur man berättar för barn om allvarliga sjukdomar. Det är så min fru är ihopskruvad.
– By failing to prepare, you are preparing to fail. (B. Franklin)

Lika bra att vara ärlig så hon säger:

”Pappas hjärta stannade.
Sen startade det igen.
Han fick åka ambulans till sjukhuset och nu sover han där för att vila hjärtat.”

Barnen har inga frågor utan tycker detta låter både klokt och fullt rimligt. De går och lägger sig efter lite fredagsmys, som vilken fredag som helst, nästan. Min yngsta kille är den här dagen 2 år och 364 dagar gammal. När de somnat börjar Lene blåsa ballonger och slå in paket. The show must go on. Det finns inget mer (eller viktigare) hon kan göra för mig eller familjen just nu, oavsett.

Faktum är att båda våra barn är födda på SöS.
Södersjukhuset är enormt stort, men avdelningen ”Södra BB” ligger faktiskt nästan rakt ovanpå MIVA där jag nu ligger. En våning ovanför. Några få meter bort.
Liv och död.
Fortsättning >>