Detta är mitt första inlägg på denna blogg där jag skriver om något som händer NU. Precis nu. Det är nytt för mig. Det känns på något sätt ännu mer utlämnande än att berätta om det som varit. Here goes:
Vilken vecka det varit! I torsdags morse framträdde André och jag i SVT Gomorron Sverige. Inslaget handlade vad som hände 2-7 oktober 2015, och varför André blev min räddare. Eller åtminstone en av mina HLR-räddare. Vårt fokus var att berätta om vikten av HLR och att våga gripa in och ”kötta” i en nödsituation. Vi tycker att budskapet gick fram väldigt bra. Programledarna Hiba Daniel och Kim Veerabuthroo Nordberg behandlade frågan med värdighet och vi fick verkligen komma til tals. Från början skulle vi få fyra minuter. Efter samtal med researcher, ca en vecka innan sändning, så blev det utökat till tio minuter. Wow. Det är eoner av tid i morgonsoffan! Innan de bröt och slängde ut oss så hade vi fått prata på i nästan 12 minuter! De förlängde alltså inslaget ”on the fly” – medan vi var i sändning! Tack SVT!
(Klippet är tyvärr inte tillgängligt längre..)
Detta var mitt första teveframträdande och det i sig var givetvis otroligt spännande. SVT är anrikt och att gå in i studio på Gärdet i Stockholm är en upplevelse jag kommer bära med mig länge. Att sen dessutom sätta sig i samma tevesoffa som André.. Jag trodde det skulle bli lite som att sjunga duett med Mariah Carey, d v s inte helt lätt att nå upp i samma nivå. Men jag tycker det gick riktigt bra. André var hjärtligt stöttande både innan och under sändning, det måste jag ge honom. Ett par dagar innan fick jag ett SMS:
”Nerverna för tv kan du strunta i, du har gått igenom värre saker 🙂 du kan liksom inte göra fel, det är du som kan din story, ingen annan. Det fixar vi fint tillsammans.”
Tack för de orden André, de fick mig verkligen att slappna av. Och tack för att du ville delta i mitt ”projekt”. Tack till SVT för att vi fick berätta vår historia. Till Anna och Sofia på Hjärt-Lungfonden: tack för pepp och för att ni hjälpte till att sälja in intervjun.
Mina barn är 3 och 6 år. De är för unga för att helt förstå det vi pratade om, så de har inte sett inslaget. Men denna bild fick de se! #bolibompadrakeselfie
-Var det många kameror? Ja, säkert fem, sex stycken. -Tänker man på dem? Nej, det är väldigt mörkt och tyst i studion, nästan intimt faktiskt. -Men tänker man inte på att det sitter 700 000 framför sina teveapparater och tittar? Nej, det gör man verkligen inte. -Är det inte svårt att veta vilken kamera man skall titta i? Nej, man tittar inte in i en kamera, man tittar på den som pratar.
Efter sändning var det väldigt tyst. Knäpptyst i mobil och i sociala medier i säkert 30 minuter. Jag tror nästan det berodde på att folk trodde att jag fortfarande var i studion och om de hörde av sig så skulle det plinga i min mobil i fickan, typ så. Sen plötsligt tog det fart och jag bombarderades av meddelanden och kommentarer under nästan 36 timmar. Jag gjorde inte mycket annat under torsdag och fredag än att svara på allt, så mycket jag hann med. Tack till alla er som hörde av er med respons på både bloggen och teveinslaget.
När riksmedierna på tidig eftermiddag plockade upp storyn och skrev artiklar visste jag inte vad jag kunde förvänta mig. På webbar hos SVT, Expressen, Aftonbladet och i Göteborgs-Posten (!) dök jag och André upp. Alla refererade till morgonens klipp. ”André Pops räddade livet på okänd man” ändrade mina vänner till ”Känd man räddade livet på Magnus Stern”. Det är ett bra löp. Aftonbladet hade länk till denna blogg och på Expressens Facebooksida fick artikeln till slut över 3000 lajks. Helt overkligt.
99,9% av alla kommentarer i sociala medier var positiva. De få som inte var det handlade om att ”den första killen” (Mikael) också förtjänade att bli hjälte, men inte fick sin rättmätiga uppmärksamhet för att han ”förmodligen inte är känd”. Nej, det stämmer ju till viss del. Till viss del. De som såg och hela inslaget och lyssnade på vår framställning, samt har läst inläggen här på bloggen vet att varken jag eller André förringar Mikaels insats, eller någon annans heller för den delen. Det viktigaste för mig är att ni som var med den 2:a oktober vet att jag tänker på er alla, var och en, som viktiga kuggar i det maskineri som gjorde att jag finns här idag. Ni vet vilka ni är. Kram på er.
Bloggen har fått en liten läsarskara helt plötsligt. Hur håller jag uppe tempot här och behåller ert intresse? Måste jag det?
Ja, det måste jag! Jag har ju inte berättat klart min historia ännu. Jag har massor mer jag vill säga. Viktiga saker! Stay tuned!
Referens: ”15 minutes of fame”
