My 11.5 minutes of fame

Detta är mitt första inlägg på denna blogg där jag skriver om något som händer NU. Precis nu. Det är nytt för mig. Det känns på något sätt ännu mer utlämnande än att berätta om det som varit. Here goes:

Vilken vecka det varit! I torsdags morse framträdde André och jag i SVT Gomorron Sverige. Inslaget handlade vad som hände 2-7 oktober 2015, och varför André blev min räddare. Eller åtminstone en av mina HLR-räddare. Vårt fokus var att berätta om vikten av HLR och att våga gripa in och ”kötta” i en nödsituation. Vi tycker att budskapet gick fram väldigt bra. Programledarna Hiba Daniel och Kim Veerabuthroo Nordberg behandlade frågan med värdighet och vi fick verkligen komma til tals. Från början skulle vi få fyra minuter. Efter samtal med researcher, ca en vecka innan sändning, så blev det utökat till tio minuter. Wow. Det är eoner av tid i morgonsoffan! Innan de bröt och slängde ut oss så hade vi fått prata på i nästan 12 minuter! De förlängde alltså inslaget ”on the fly” – medan vi var i sändning! Tack SVT!

SVT Play

(Klippet är tyvärr inte tillgängligt längre..)

Detta var mitt första teveframträdande och det i sig var givetvis otroligt spännande. SVT är anrikt och att gå in i studio på Gärdet i Stockholm är en upplevelse jag kommer bära med mig länge. Att sen dessutom sätta sig i samma tevesoffa som André.. Jag trodde det skulle bli lite som att sjunga duett med Mariah Carey, d v s inte helt lätt att nå upp i samma nivå. Men jag tycker det gick riktigt bra. André var hjärtligt stöttande både innan och under sändning, det måste jag ge honom. Ett par dagar innan fick jag ett SMS:

”Nerverna för tv kan du strunta i, du har gått igenom värre saker 🙂 du kan liksom inte göra fel, det är du som kan din story, ingen annan. Det fixar vi fint tillsammans.”

Tack för de orden André, de fick mig verkligen att slappna av. Och tack för att du ville delta i mitt ”projekt”. Tack till SVT för att vi fick berätta vår historia. Till Anna och Sofia på Hjärt-Lungfonden: tack för pepp och för att ni hjälpte till att sälja in intervjun.

IMG_1593

Mina barn är 3 och 6 år. De är för unga för att helt förstå det vi pratade om, så de har inte sett inslaget. Men denna bild fick de se! #bolibompadrakeselfie

-Var det många kameror? Ja, säkert fem, sex stycken. -Tänker man på dem? Nej, det är väldigt mörkt och tyst i studion, nästan intimt faktiskt. -Men tänker man inte på att det sitter 700 000 framför sina teveapparater och tittar? Nej, det gör man verkligen inte. -Är det inte svårt att veta vilken kamera man skall titta i? Nej, man tittar inte in i en kamera, man tittar på den som pratar.

Efter sändning var det väldigt tyst. Knäpptyst i mobil och i sociala medier i säkert 30 minuter. Jag tror nästan det berodde på att folk trodde att jag fortfarande var i studion och om de hörde av sig så skulle det plinga i min mobil i fickan, typ så. Sen plötsligt tog det fart och jag bombarderades av meddelanden och kommentarer under nästan 36 timmar. Jag gjorde inte mycket annat under torsdag och fredag än att svara på allt, så mycket jag hann med. Tack till alla er som hörde av er med respons på både bloggen och teveinslaget.

När riksmedierna på tidig eftermiddag plockade upp storyn och skrev artiklar visste jag inte vad jag kunde förvänta mig. På webbar hos SVT, Expressen, Aftonbladet och i Göteborgs-Posten (!) dök jag och André upp. Alla refererade till morgonens klipp. ”André Pops räddade livet på okänd man” ändrade mina vänner till ”Känd man räddade livet på Magnus Stern”. Det är ett bra löp. Aftonbladet hade länk till denna blogg och på Expressens Facebooksida fick artikeln till slut över 3000 lajks. Helt overkligt.

99,9% av alla kommentarer i sociala medier var positiva. De få som inte var det handlade om att ”den första killen” (Mikael) också förtjänade att bli hjälte, men inte fick sin rättmätiga uppmärksamhet för att han ”förmodligen inte är känd”. Nej, det stämmer ju till viss del. Till viss del. De som såg och hela inslaget och lyssnade på vår framställning, samt har läst inläggen här på bloggen vet att varken jag eller André förringar Mikaels insats, eller någon annans heller för den delen. Det viktigaste för mig är att ni som var med den 2:a oktober vet att jag tänker på er alla, var och en, som viktiga kuggar i det maskineri som gjorde att jag finns här idag. Ni vet vilka ni är. Kram på er.

Bloggen har fått en liten läsarskara helt plötsligt. Hur håller jag uppe tempot här och behåller ert intresse? Måste jag det?
Ja, det måste jag! Jag har ju inte berättat klart min historia ännu. Jag har massor mer jag vill säga. Viktiga saker! Stay tuned!

 

 

Referens: ”15 minutes of fame

André – Stayin’ Alive (del 5)

Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Förmiddag
Plats: Boo, Nacka

När André kommer springande uppför backen har han avverkat ca två km tillsammans med sina killar. De har åtta kvar. Han noterar direkt att det är något på gång i slänten bredvid grusvägen. Någon utför HLR, någon försöker ringa 112. ”Spring vidare! Jag kommer ikapp!” säger han till sina barn och viker av vänster för att se om han kan hjälpa till.

Det kan han. André ser direkt att de bröstkompressioner som utförs inte är tillräckliga. Han frågar om han får ta över och slänger sig ner på knä bredvid min bröstkorg. För några år sedan gick han en HLR-kurs på sina barns förskola och han känner sig trygg på hur det skall göras. Tjejen på SOS Alarm, låt oss kalla henne Jenny, guidar och ger tips. Raka armar, lägg kroppens tyngd bakom (/ovanför). Ta i! Bättre att några revben knäcks än att man är för försiktig.

”Jag tryckte tills det knakade för att försäkra mig om att det inte blev för löst och sen gjorde jag aningen lösare efter det”

[Ja, det knäcktes några revben den förmiddagen. Faktum är att jag fortfarande sliter med dessa frakturer. Just nu; tre veckors grym hosta med tillhörande smärta. The man cold is real. Hej Citodon®.]

Hitta en bra, snabb rytm! André, och många andra har under utbildning lärt sig att nynna till Bee Gees ”Stayin’ Alive” och försöka följa det tempot, vilket är ca 103 bpm.

1977, SATURDAY NIGHT FEVER

Disco no longer rules?

Nu hävdar flera forskare att 100 bpm är något för långsamt. Hellre lite snabbare än lite för långsamt. Upp till 120-125 bpm har visat sig vara ännu bättre för hjärtat och cirkulationen.

Den absolut viktigaste regeln är dock:
All HLR är bättre än ingen alls!
Tveka inte att göra NÅGOT även om du känner dig osäker.

Lyssna på ”Scream” med Usher och testa det tempot mentalt. Ca 125 bpm. Det är riktigt snabbt. Ett hårt, hårt jobb. Men det är ca här du skall ligga om du verkligen vill maxa chansen för överlevnad utan hjärnskador. Men ingen är Superman. Gör så gott du kan – bara du gör det!

På HLR-utbildningar brukar de ge rådet att man skall (om man är flera närvarande) turas om att ge kompressioner, men André körde på själv. Om ingen annan erbjöd sig, eller om han fäktade bort dem vet jag inte. Inte han heller. I samtal med André i efterhand har han sagt att han kände sig säker på att han gjorde rätt och inte kände sig trött. André utförde kompressionerna på helt rätt sätt, och för det är jag evigt tacksam. På något sätt lyckades han hålla cirkulationen uppe och syresätta kropp och hjärna i 15 hela minuter! Oddsen för att lyckas med det är ju tyvärr väldigt låga. Varje minut stjäl ganska många procent av din överlevnadschans.

Jag är väldigt dålig på att hålla andan. Min kropp skriker efter syre efter bara några få sekunder. I somras simmade jag för första gången i mitt liv 25 meter under vattenytan. En ”bedrift” mina klasskompisar utförde redan i tonåren. Vad det säger om mig och mitt behov av syre vet jag inte. Säger säkert mer om min simokunnighet. Vansbro 2002 var ett ”lucky shot”. #anekdot

Andrés bror är ambulansförare och han har kunnat bekräfta att 15 minuter är extremt länge att köra på själv. Att hålla fokus, fysiskt och psykiskt, under så lång tid är en enorm prestation. Jag har själv försökt under utbildning för ca sex år sedan. På en docka och under kontrollerade former. Verkligen tungt. André säger att han var helt lugn, att han inte kände panik eller ens nämnvärd stress. Jenny (rösten, kommer ni ihåg?) guidade effektivt och peppade. Hon hjälpte till med takten och höll modet uppe. Mikael hade i början fortsatt med några inblåsningar, men efter ett tag så kom de (/Jenny) överens om att sluta med dessa och fokusera på kompressionerna. Inblåsningar har man på senare tid kommit fram till inte är så viktiga som man trodde förr.

Hur skulle du reagera i ”skarpt läge”, i en situation där liv står på spel, på riktigt? Få av oss vet det. Visst hoppas vi att man kan hålla huvudet kallt och göra det rätta. Att vi kan tänka klart och rationellt. Att vi kan prioritera, se faran i vitögat och stänga ute det oväsentliga bruset, hantera rädslan och låta arenalinet arbeta positivt. Ingen vill vara Tomas i filmen ”Turist”, men några av oss är det. Andra är det inte. André är det definitivt inte.

Jenny upplyser om att polisen kommer komma till oss tidigare än ambulans. Tack vare Hjärt-Lungfondens SALSA-projekt har polisen hjärtstartare i bilen och de kommer sätta igång med återupplivningsförsök så fort de anländer. Eftersom vår scen utspelar sig i en korsning långt inne i ett villaområde, omgiven av slingriga grusvägar, vägar bokstavligen fulla med barn som springer omkring, så hade polisens ankomst kunnat bli farlig och otäck. Det blir den också. Flera vuxna har dock tagit på sig att guida räddningsfordon rätt för att undvika fara och ingen kommer till skada. Jag tänker inte utveckla/utreda detta närmare eftersom jag inte ”var där” och för att det faktiskt gick bra. Polisen följde sina protokoll. Fort gick det. Nog om det.

Under tiden som polisen plockar fram och riggar hjärtstartare så fortsätter André med kompressioner enligt guidning från Jenny. En modern hjärtstartare (även kallad ”AED”) har en inbyggd röst som berättar tydligt hur man ska göra. Detta för att även en komplett novis skall kunna använda denna på rätt sätt, även om hen aldrig gjort det förut eller utbildats i ämnet. Polisen riggar för första stöten; Men när de ska klicka på STÖT-knappen råkar de komma åt avstängningsknappen. Maskinen stängs av, och den måste laddas om. Det går dock ganska snabbt, och André fortsätter hela tiden med kompressioner. När maskinen sedan åter är färdigladdad säger rösten ”håll undan – släpp patienten!”. Första stöten. Hjärtat går inte i gång. André fortsätter med kompressioner. Maskinen laddar om. Undan! Stöt. Mitt hjärta slår!

Min andning är dock fortfarande oregelbunden och jag är medvetslös. Jenny guidar därför André att fortsätta med bröstkompressioner, vilket han gör tills ambulansen kommer några minuter senare, varefter ambulanspersonalen tar över.

Det har nu gått 20-25 minuter sedan mitt hjärtstopp. Min fru sitter på ett möte i Halmstad, min son har ett par km kvar att springa till målet där farmor och farfar väntar. Och jag* ligger medvetslös i en ambulans på väg till SöS med blåljus och sirener.

 

* ”oidentifierad man, ca 40 år. Inga tecken på yttre skador förutom lätt näsblod”

 

 

Fortsättning >>

<< tidigare inlägg