Mikael – först på plats (del 4)

Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Förmiddag
Plats: Boo, Nacka

Jag hade kommit till min korsning och satt på musiken på en bärbar högtalare. Troligen spelade jag någon löpvänlig spellista, eller ”Hits for kidz”, jag vet inte. Mikael hade precis som jag valt att ta en halvdag ledigt för att hänga med barnen på idrottsdagen. Hans större barn sprang i loppet och minstingen sov i vagnen. Jag och Mikael kände inte varandra, men vi samtalade lite när han ställde sig i närheten av mig för att heja på när de små hjältarna sprang förbi.

Solen skiner och det är en riktigt skön dag. Så härligt är vädret att jag efter en stunds samtal först sätter mig ner i slänten, och sen lägger mig ner. Det är vad det ser ut som i alla fall. Mikael reagerar först inte nämnvärt utan tänker att ”det där ser ju himla avslappnat och skönt ut”..

Sen ser han att det är något som inte stämmer. Jag skakar. Och jag svarar inte på tilltal.

Det som händer sen går ganska fort, och ingen vet säkert i vilken ordning ting skedde, eller riktigt vem som gjorde vad. Men det var Mikael som var där och såg mig försvinna. Det var han som började rädda mig.

När Mikael går fram emot mig så inser han att jag har råkat ut för något; jag svarar inte, jag skakar och det ser plötsligt inte alls så bekvämt ut som han först tyckte. Första misstanken är epilepsi eller diabetes. Han letar efter något halsband med medicinsk info. Nope. Framstupa sidoläge har man ju tränat. Vad är det första man skall göra? Jo, just det; se till att personen har fria luftvägar. Check. Är det nu man lägger personen på sidan? Andas killen? Nej! Då måste jag göra mun-mot-mun! Lägg på rygg, böj huvud bakåt, knip om runt näsan och blås ordentligt. Där kommer någon annan vuxen. Hjälp! Jag behöver hjälp! Ring efter ambulans! Mikael börjar med bröstkompressioner. Hur många var det nu? Hur hårt skall man pressa? Sedan flera inblåsningar. Någon kommer, flera kommer. Mikael fortsätter med kompressioner. Är det någon som ringer efter ambulans?

Det har nu troligen inte ens gått mer än någon enstaka minut sedan jag trillat ner på marken. Men mycket har hinnat hända. Mikael har beskrivit detta för mig utfriån hans perspektiv, men en sak är helt säker: Om inte Mikael sett mig ligga där och fattat misstanke så hade mina odds för överlevnad varit nästintill obefintliga. Bara det att han såg mig förlora medvetandet gjorde att oddsen ökade till 6%. Att han inledde upplivningsförsök och slog larm gjorde att mina odds dubblades till 12%. Tack Mikael!

C9LH

Chansen att överleva hjärtstopp (1) 

Det är svårt att vara den som är först på plats; Man måste våga ta kontakt. Man måste på riktigt kunna växla om från ”chill” till ”skarpt läge” och agera. Är man inte medicinskt utbildad är det givetvis extremt svårt att ställa en diagnos. Men det viktigaste är den gamla ABC-metoden: Andning Blödning Chock. Om personen inte andas, eller andas oregelbundet, finns det bara en sak att göra; inled hjärt-lungräddning! Om personen mot förmodan inte behöver HLR så kommer hen att reagera. Annars är det bara att köra på. Mikael växlade om och han inledde HLR. Han larmade och såg till att fler personer uppmärksammade situationen. Han gjorde allt rätt. Att sedan HLR-kunskaperna inte var helt uppdaterade måste jag givetvis förlåta honom. Detta uppmärksammades dock av André som precis anlänt och nu tog över kompressionerna.

Äntligen kontakt med operatör på 112! Högtalare på telefonen. Nu kör vi! André verkar säker på hur bröstkompressionerna skall göras. Detta kommer gå bra. Vad är det för barn som skriker? Det är ju mitt barn! Adrenalinet pumpar och i all uppståndelse har Mikael inte hört att han börjat gråta. Mikael springer tillbaka till barnet som sitter tryggt fastspänt och parkerad i vagnen, och kramar om honom. Hos mig fortsätter André med bröstkompressionerna tillsammans med tjejen på SOS Alarm. Ambulans och polisbil har precis fått order om utryckning, slagit på blåljus och sirener samt satt fart mot korsningen där jag ligger.

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

Källor:

  1. http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Klinisk-oversikt/2015/03/Flera-faktorer-paverkar-prognosen/

Bästa vänner

Under min sjukhusvistelse fick jag besök av många fina vänner, både under tiden jag låg i koma och veckorna efteråt. Flera av dessa hade jag inte träffat på länge, vilket bara bekräftar mina erfarenheter från tidigare: en riktigt bra vän behöver man inte nödvändigtvis träffa så himla ofta eller ens prata med i tid och otid. Men när man väl träffas så tar samtalet oftast vid där man slutade förra gången, och det känns nästan inte som om alla dessa dagar har gått sedan sist man sågs.

Det är inte här man vill besöka sina vänner.

A photo posted by Niklas Wikman (@nwikman) on

Body & soul” av Fredrik Wretman.
Uppförd 2002 utanför Södersjukhusets entré.

Att ni kom och hälsade på betydde massor för mig och min familj. Vi kommer aldrig glömma all kärlek ni öste över oss dessa veckor. Alla ni som inte kom och hälsade på, men skickade hälsningar på annat sätt; Tack! Stort tack!

Tack även för blommor, godis, choklad, böcker, kokosbollar, teckningar, godfika, brev, drycker, foton, tidningar mm, mm.

 

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

Nu är han trygg och allt är lugnt, eller?

Tid: Fredag 2/10, lunchtid

2015-10-04 110649-2

”Magnus kom in till oss för 45 minuter sedan efter ett plötsligt hjärtstopp. Vi har kopplat honom till EKG och EEG. Han kommer nu kylas ner till 33 °C under ett dygn för att skydda hjärnan. Hans hjärta stod stilla under kort tid, ca 15 minuter, och han fick HLR under hela den tiden. Vi har gjort CT av huvudet, inga tecken på aneurysm eller blodpropp”

Per (läkare) i telefonsamtal med Lene

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

 

My first, my last, my everything (del 3)

Tid: Fredag 2/10, sen förmiddag
Plats: Halmstad

Lene befinner sig på ett affärsmöte i södra Sverige. Hon skall bara vara borta över dagen. Inget ovanligt med det. Vad som däremot är ovanligt är att hon glömmer telefonen i hyrbilen när hon parkerar och hastar in. Detta kommer hon på först en liten timme senare. Hur viktigt mötet än är så kan hon inte sluta tänka på att hon kanske behöver sin mobil. Varför? Varför kan hon inte sluta tänka på det? Fokus nu.

ROS_Kullaflyg_4_BR_1103216a

Men efter att ha suttit med tankarna på fel plats ytterliggare en stund så ursäktar hon sig, lämnar mötet och stegar ut ur rummet. Väl vid bilen rycker hon till sig telefonen och börjar gå tillbaka. Fyra missade samtal, vilka alla visar sig vara från samma person; min far. Klumpen i magen blir genast gigantisk och det susar i huvudet.

”Bra att du ringer Lene”
”Vad är det som hänt?”
”Magnus föll ihop på gatan och kördes iväg med ambulans”
”… lever han?”
”Vi vet inte”

Några minuter senare sitter hon i en taxi på väg till flygplatsen och Stockholm. Hon börjar ringa.

Jag har redan hunnit vara på sjukhuset ett tag när Lene kommer till flygplatsen en kvart senare. Den senaste timmen har jag genomgått fler tester och fått mer uppmärksamhet från vården än de flesta kan logga på tio år.

 

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

Medan jag sov

Tid: Lördag 3/10
Plats: SöS, MIVA (rum 1)

” Hej Magnus,

Du kom till oss igår då ditt hjärta stannat då du var ute med dina barn. Personer som var på plats gjorde HLR på dig och räddningspersonal startade ditt hjärta med defibrillator.
Hos oss här på MIVA ligger du nedsövd, kopplad till respirator och med en dräkt som kyler dig. Du skall vara nedsövd i minst ett dygn innan vi väcker dig och vi har dig uppkopplad till mycket övervakningsutrustning.
Din familj och dina vänner är hos dig.
I natt har din mamma bott i vårt anhörigrum.

/Erika, sjuksköterska ”

På sjukhuset upprättades vid min ankomst en ”Patientdagbok”. I denna skrev både personal samt familj/vänner om hur det gick för mig och vad som gjordes. Denna dagbok är fortfarande bland det mest personliga i denna berättelse och jag måste erkänna att jag inte ens själv läst den från pärm till pärm ännu. Fyra månader senare. Jag kan inte.

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

Mor & far (del 2)

Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Förmiddag
Plats: Boo, Nacka

Dagen är inne för den årliga löparfesten på sonens skola. De stora barnen springer 10 km och de mindre 5 km. Solen skiner och alla är där. Så är även jag. Station 78, en gatukorsning i villaområdet, bemannas av mig; Där skall jag stå och heja på löparna som kämpar sig framåt mot målet där kompisar, medaljer och bananer väntar. Att det är just station 78 vet jag bara för att jag hittar en karta med funktionärsinstruktioner i bakfickan på mina jeans när jag tar dem på mig ca två veckor senare. Det är en riktigt skön höstdag. Nästan lika fin som septemberdagen för åtta år sedan då vi gifte oss i kapellet ett stenkast härifrån. Jag har på mig en fleecejacka från Haglöfs. En favoritjacka; den är gråbeige och lite ”luden”, jag ser ut som en smutsig Golden retriever när jag har den på mig, jag vet, men den är helt underbar. Den finns inte längre, den klipptes sönder. Att solen skiner vet jag, för jag har hittat en bild jag knäppte vid uppvärmningen, och för att folk har berättat det. Att jag ens var där vet jag bara för att jag fått det berättat för mig. Likaså att jag anmält mig som funktionär. Faktum är att stora delar av september är ganska suddiga.

2015-10-02 094903

På plats i min korsning ringer jag mina föräldrar och frågar om de vill komma till idrottsplatsen för att ta emot vid målet. De är ändå i närheten denna förmiddag, och jag vet att de sällan missar en chans att träffa barnbarnen. Eftersom jag vet när min son skall starta (funktionärsinstruktioner i fickan, kommer ni ihåg?) så kan jag lista ut när han bör vara i mål. De nappar på idén och sluter upp.

När de parkerar bilen hör de sirener ganska nära. Inget man refelekterar över, egentligen. Inte i storstadsregioner. Efter en stund; lite mer sirener. Ojdå, hoppas det inte hänt något allvarligt!? De väntar tålmodigt vid målet och 20-25 minuter senare ser de sonsonen komma i mål, stolt som en tupp. Han får medalj. Men de hinner inte gratulera med stora kramen innan han tas om hand av sin lärare som leder honom bort från målområdet. Väldigt personligt, men kanske lite märkligt? Farmor och farfar springer efter.

FullSizeRender

Några minuter senare sitter mor och far tillsammans med rektor, en lärare och två poliser och får höra att jag fallit ihop, att upplivningsförsök gjorts, att jag körts till sjukhus i ambulans. Poliserna berättar att de var först på plats med hjärtstartare, och att ambulans kom strax efteråt och tog över. De vet inget mer än så. Ingen i det rummet vet i detta ögonblick exakt var jag är, eller ens om jag lever.
Ungefär samtidigt, ca 13 km västerut, har ambulansen precis kommit in till akuten på SöS. Jag lever.

 

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

Plötsligt ett hjärtstopp (del 1)

Södersjukhuset

Tid: Onsdag 7:e oktober 2015. Eftermiddag.
Plats: Södersjukhuset i Stockholm (Medicinsk intensivvårdsavd. /MIVA):

”U?” är det första jag säger när jag vaknar. Jag minns, märkligt nog, detta ganska väl. Jag försöker säga ”Hur” som i ”Hur fan hamnade jag här?”, men allt som kommer ur mig är ett lågt ”u”, eventuellt ett väsande ”hu”. Huvudet vill kommunicera mer med omvärlden än vad kroppen och munnen lyckas med. Inlåst.

Jag är otroligt rädd. Fattar att något är rejält fel, men har inget som helst minne av att jag råkat ut för något. Jag ser ett tak, det är mycket ljust i rummet, jag ser slangar och maskiner, skärmar och knappar. Bekanta ansikten varvas med obekanta. Närgångna. Jag kan inte röra mig, men händer tar i mig. ”U!?” väser jag allt jag orkar. Någon förklarar att jag är på sjukhus och att jag haft ett hjärtstopp. Hjärt-vadå? Tankarna snurrar så fort de kan i den drogade sirapsklump som är min hjärna. Jag får inte grepp om läget. Har jag varit med om en olycka? Jag har inte väldigt ont, annat än att jag knappt kan andas. Infarkt? (Vad är en infarkt, anyway?). Har jag fått en stroke? Det har man ju hört talas om. Nej, inte det. Flera vid min säng upprepar ”hjärtstopp”.. Jag fattar fortfarande inte. ”U?”. Min fru håller min hand i sin och pratar lugnande. Hon ser rädd ut, men samtidigt samlad och lycklig. Alla känslor på en och samma gång. Jag är inte lycklig, inte ännu. Jag är superrädd, mixat med en märklig känsla av trygghet, och verkligen otroligt trött. Somnar om. Hur i hela fridens namn hamnade jag här?

..för att få reda på det måste vi gå en knapp vecka tillbaka i tiden.

 

fortsättning följer >>