Familj, vänner, och en 3-årsdag (del 7)

När Lene efter en natt i chock kliver upp på lördagen så är det full fokus på Elliot, det är 3-årsdag. Frukost i sängen med sång, tända ljus och paket. I huvudet ekar sjukhuspersonalens försäkran att ”Läget är kritiskt, men stabilt. Inte så mycket kommer hända nu innan vi försöker väcka Magnus, tidigast på söndag”. Hon tog dem på orden och tänkte resa in till sjukhuset först lite senare på dagen. Dessutom hade hon under fredagen försökt läsa in sig på hur man bör förhålla sig till barnen i en familjekris som denna. Det viktiga är att vara ärlig, och samtidigt låta allt gå på som vanligt och hålla på rutiner. Fredagkvällen hade mina föräldrar, min bror och några vänner vakat på Rum 1. Min mamma sov i ett anhörigrum under natten och fanns där på lördagsmorgonen.

Även om personalen försäkrade att ”inte så mycket kommer hända” så betydde inte det att jag var i ett icke-kritiskt läge. Ingen kunde lova att jag inte skulle dö, men det var inte troligt. Det betydde inte heller att ”inget händer”, per se. Det betydde bara att jag inte skulle behandlas på något speciellt sätt eller genomgå någon undersökning eller liknande. Intensivvårdspersonalen ser bara vad som händer nu, precis nu. Deras fokus ligger på att hålla mig levande ytterligare 30 minuter, och ytterligare 30, så länge som det behövdes. För närstående kan denna period bli rastlös. Lång väntan där (till synes) ingenting händer. Läkarteamet jobbar dock konstant och utväderar situationen hela tiden. Insatser och beslut om vidare behandling är dock i sin mest intensiva fas på förmiddagarna och det är då man skall vara på plats om man som anhörig vill prata med de som har mest koll på läget. Lene förstod detta ganska tidigt på lördagen och tog sig då till SöS för att försöka se vad hon kunde göra.

Då jag har en annan (kronisk, orelaterad) sjukdom som spökar så kan jag inte ges blodförtunnande. Eller bör åtminstone inte få det. Framförallt bör jag inte genomgå någon procedur som medför att jag behöver behandlas med blodförtunnande under lång tid efteråt. Så långt tänker inte hjärntrusten på IVA, där gäller det som sagt att hålla folk vid livs precis just nu. Lene kunde här bidra med ett annat, ett större perspektiv. Hon var ju tvungen att tänka på vad som skulle komma hem och hur vi skulle leva då. Lene fick plötsligt en uppgift, något att fokusera på.

Under lördagen flög Lenes syster in från Norge och höll oss sällskap. Med 30 års yrkeserfarenhet inom vården kunde hon bidra till att anhöriga kände sig trygga och förvissade om att jag var på bästa tänkbara plats, givet mitt tillstånd. (Vi har alltid känt, då och senare, att MIVA/HIA på SöS gett oss bästa tänkbara vård!)

Jag hade mycket sällskap. Vänner kom och gick under lördagen. Det upprättades t o m en ”loggbok i molnet” där de kunde boka in sig på en slot så att det alltid var någon hos mig. Min bror skrev på lördagkvällen i patientdagboken:
”Jag är hos dig nu för tredje och sista gången idag. Vi klappar på dig och vi tycker att du rycker till lite vid beröring.”

Mitt tillstånd under lördagen kan inte beskrivas som annat än just ”kritiskt, men stabilt” – inget blev bättre, inget blev sämre. Vad vi visste..
Min kylbehandling avslutades och kroppstemperaturen kröp upp mot det normala, och lite till.

3-åringen då?

Jo, det blev ett kalas. Familj och vänner klev in, tog över, och visst blev det ett bra firande. Redan på fredagen hade en väninna föreslagit att ändra firandet från ett ”dagiskompiskalas” till en samling med våra närmaste vänner och deras familjer. Det var nog rätt beslut. Jag har sett bilderna, underbara bilder på leende barn med godispåsar, barn iförda batmandräkter, princesskronor and what not. Det är svårt att ta in att detta skedde samtidigt som jag kämpade för mitt liv på ett sjukhus i närheten. Det gör mig oerhört lycklig att business-as-usual kunde upprätthållas för att fira lilla prinsen. Hur ni lyckades med detta är för mig en gåta, men jag är så tacksam för att ni finns och att ni ställde upp som ni gjorde.

 

Lene sov hos mig natten mot söndag 4/10.

Snart sovit två dygn nu Magnus. Dags att vakna?

 

50/50 (del 6)

Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Eftermiddag.
Plats: Södersjukhuset i Stockholm (Medicinsk intensivvårdsavd. /MIVA):

När Lene kommer till MIVA rum 1 möts hon av ett hav av människor; min mor, min far, min bror och min svägerska. Samt några syrror (fem?) och en läkare. Jag sover lugnt och stilla, jag är intuberad och respiratorn surrar, jag har kyldräkt, jag har kopplats till EKG och EEG. Jag har fått en CVK, d vs en infart i halsen. Diverse dropp och medicinpumpar jobbar i det tysta. På det hela taget en kaotisk, men samtidigt lugn scen.

Några få timmar tidigare var detta verkligheten:

sms

…och plötsligt så står hela min familj vid min säng, på intensiven, och undrar vad som hände. Eller ”WTF?!?” som jag själv nog skulle ha reagerat om jag hört om detta, och det inte var IRL. Men detta var in real life. I allra högsta grad.

Lene får komma in på ett samtalsrum och prata med Gunnar som är läkare på MIVA. Han berättar först av allt att jag inte haft en hjärtinfarkt. Det finns inga förhöjda markörer för infarkt. Han säger att de inte vet vad som hänt. Vad som var själva orsaken till hjärtstoppet.

”Vi börjar värma Magnus imorgon. Tidigast söndag kan vi stänga av drogerna och försöka väcka honom. Men det kan också ta längre tid. Han kan få lunginflammation och då måste han ligga sövd några dagar till.”

Gunnar igen: ”Det här kommer bli en tuff helg för dig med mycket väntan. Vi tar hand om Magnus, allt är stabilt nu och inget kommer hända i natt. Vi vet inget mer innan han vaknar. Vi kan inte utföra fler neurologiska tester just nu”

(Jag väljer att skriva detta som citat. Det är halvt ok; Lene har i min patientdagbok försökta skriva ner samtal med personalen ordagrant, och det är min källa. Nu vet ni.)

Lenes anteckning i dagboken:

”Jag frågar om prognos. Han säger 50/50, men att Magnus är ung och fick hjälp snabbt är positivt.”

Hur reagerar man när en läkare säger att det är 50/50 att ens livspartner kommer överleva kommade dagarna? Jag vet inte hur jag skulle tackla det. Troligen skulle jag rent fysiskt förvandlas till en våt fläck på golvet och mentalt försvinna ner i ett avgrundsmörker. Jag tror Lene upplevde att det var precis det som hände, inuti, men på utsidan märktes inte det. Det har alla vittnat om efteråt. When the going gets tough, och så vidare.

Femti femti. Det är med de orden ringande i huvudet Lene lämnar sjukhuset några timmar senare för att hämta hem, ta hand om och lägga barnen. På flyget upp mot Bromma läste hon in sig på hur man berättar för barn om allvarliga sjukdomar. Det är så min fru är ihopskruvad.
– By failing to prepare, you are preparing to fail. (B. Franklin)

Lika bra att vara ärlig så hon säger:

”Pappas hjärta stannade.
Sen startade det igen.
Han fick åka ambulans till sjukhuset och nu sover han där för att vila hjärtat.”

Barnen har inga frågor utan tycker detta låter både klokt och fullt rimligt. De går och lägger sig efter lite fredagsmys, som vilken fredag som helst, nästan. Min yngsta kille är den här dagen 2 år och 364 dagar gammal. När de somnat börjar Lene blåsa ballonger och slå in paket. The show must go on. Det finns inget mer (eller viktigare) hon kan göra för mig eller familjen just nu, oavsett.

Faktum är att båda våra barn är födda på SöS.
Södersjukhuset är enormt stort, men avdelningen ”Södra BB” ligger faktiskt nästan rakt ovanpå MIVA där jag nu ligger. En våning ovanför. Några få meter bort.
Liv och död.
Fortsättning >>

André – Stayin’ Alive (del 5)

Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Förmiddag
Plats: Boo, Nacka

När André kommer springande uppför backen har han avverkat ca två km tillsammans med sina killar. De har åtta kvar. Han noterar direkt att det är något på gång i slänten bredvid grusvägen. Någon utför HLR, någon försöker ringa 112. ”Spring vidare! Jag kommer ikapp!” säger han till sina barn och viker av vänster för att se om han kan hjälpa till.

Det kan han. André ser direkt att de bröstkompressioner som utförs inte är tillräckliga. Han frågar om han får ta över och slänger sig ner på knä bredvid min bröstkorg. För några år sedan gick han en HLR-kurs på sina barns förskola och han känner sig trygg på hur det skall göras. Tjejen på SOS Alarm, låt oss kalla henne Jenny, guidar och ger tips. Raka armar, lägg kroppens tyngd bakom (/ovanför). Ta i! Bättre att några revben knäcks än att man är för försiktig.

”Jag tryckte tills det knakade för att försäkra mig om att det inte blev för löst och sen gjorde jag aningen lösare efter det”

[Ja, det knäcktes några revben den förmiddagen. Faktum är att jag fortfarande sliter med dessa frakturer. Just nu; tre veckors grym hosta med tillhörande smärta. The man cold is real. Hej Citodon®.]

Hitta en bra, snabb rytm! André, och många andra har under utbildning lärt sig att nynna till Bee Gees ”Stayin’ Alive” och försöka följa det tempot, vilket är ca 103 bpm.

1977, SATURDAY NIGHT FEVER

Disco no longer rules?

Nu hävdar flera forskare att 100 bpm är något för långsamt. Hellre lite snabbare än lite för långsamt. Upp till 120-125 bpm har visat sig vara ännu bättre för hjärtat och cirkulationen.

Den absolut viktigaste regeln är dock:
All HLR är bättre än ingen alls!
Tveka inte att göra NÅGOT även om du känner dig osäker.

Lyssna på ”Scream” med Usher och testa det tempot mentalt. Ca 125 bpm. Det är riktigt snabbt. Ett hårt, hårt jobb. Men det är ca här du skall ligga om du verkligen vill maxa chansen för överlevnad utan hjärnskador. Men ingen är Superman. Gör så gott du kan – bara du gör det!

På HLR-utbildningar brukar de ge rådet att man skall (om man är flera närvarande) turas om att ge kompressioner, men André körde på själv. Om ingen annan erbjöd sig, eller om han fäktade bort dem vet jag inte. Inte han heller. I samtal med André i efterhand har han sagt att han kände sig säker på att han gjorde rätt och inte kände sig trött. André utförde kompressionerna på helt rätt sätt, och för det är jag evigt tacksam. På något sätt lyckades han hålla cirkulationen uppe och syresätta kropp och hjärna i 15 hela minuter! Oddsen för att lyckas med det är ju tyvärr väldigt låga. Varje minut stjäl ganska många procent av din överlevnadschans.

Jag är väldigt dålig på att hålla andan. Min kropp skriker efter syre efter bara några få sekunder. I somras simmade jag för första gången i mitt liv 25 meter under vattenytan. En ”bedrift” mina klasskompisar utförde redan i tonåren. Vad det säger om mig och mitt behov av syre vet jag inte. Säger säkert mer om min simokunnighet. Vansbro 2002 var ett ”lucky shot”. #anekdot

Andrés bror är ambulansförare och han har kunnat bekräfta att 15 minuter är extremt länge att köra på själv. Att hålla fokus, fysiskt och psykiskt, under så lång tid är en enorm prestation. Jag har själv försökt under utbildning för ca sex år sedan. På en docka och under kontrollerade former. Verkligen tungt. André säger att han var helt lugn, att han inte kände panik eller ens nämnvärd stress. Jenny (rösten, kommer ni ihåg?) guidade effektivt och peppade. Hon hjälpte till med takten och höll modet uppe. Mikael hade i början fortsatt med några inblåsningar, men efter ett tag så kom de (/Jenny) överens om att sluta med dessa och fokusera på kompressionerna. Inblåsningar har man på senare tid kommit fram till inte är så viktiga som man trodde förr.

Hur skulle du reagera i ”skarpt läge”, i en situation där liv står på spel, på riktigt? Få av oss vet det. Visst hoppas vi att man kan hålla huvudet kallt och göra det rätta. Att vi kan tänka klart och rationellt. Att vi kan prioritera, se faran i vitögat och stänga ute det oväsentliga bruset, hantera rädslan och låta arenalinet arbeta positivt. Ingen vill vara Tomas i filmen ”Turist”, men några av oss är det. Andra är det inte. André är det definitivt inte.

Jenny upplyser om att polisen kommer komma till oss tidigare än ambulans. Tack vare Hjärt-Lungfondens SALSA-projekt har polisen hjärtstartare i bilen och de kommer sätta igång med återupplivningsförsök så fort de anländer. Eftersom vår scen utspelar sig i en korsning långt inne i ett villaområde, omgiven av slingriga grusvägar, vägar bokstavligen fulla med barn som springer omkring, så hade polisens ankomst kunnat bli farlig och otäck. Det blir den också. Flera vuxna har dock tagit på sig att guida räddningsfordon rätt för att undvika fara och ingen kommer till skada. Jag tänker inte utveckla/utreda detta närmare eftersom jag inte ”var där” och för att det faktiskt gick bra. Polisen följde sina protokoll. Fort gick det. Nog om det.

Under tiden som polisen plockar fram och riggar hjärtstartare så fortsätter André med kompressioner enligt guidning från Jenny. En modern hjärtstartare (även kallad ”AED”) har en inbyggd röst som berättar tydligt hur man ska göra. Detta för att även en komplett novis skall kunna använda denna på rätt sätt, även om hen aldrig gjort det förut eller utbildats i ämnet. Polisen riggar för första stöten; Men när de ska klicka på STÖT-knappen råkar de komma åt avstängningsknappen. Maskinen stängs av, och den måste laddas om. Det går dock ganska snabbt, och André fortsätter hela tiden med kompressioner. När maskinen sedan åter är färdigladdad säger rösten ”håll undan – släpp patienten!”. Första stöten. Hjärtat går inte i gång. André fortsätter med kompressioner. Maskinen laddar om. Undan! Stöt. Mitt hjärta slår!

Min andning är dock fortfarande oregelbunden och jag är medvetslös. Jenny guidar därför André att fortsätta med bröstkompressioner, vilket han gör tills ambulansen kommer några minuter senare, varefter ambulanspersonalen tar över.

Det har nu gått 20-25 minuter sedan mitt hjärtstopp. Min fru sitter på ett möte i Halmstad, min son har ett par km kvar att springa till målet där farmor och farfar väntar. Och jag* ligger medvetslös i en ambulans på väg till SöS med blåljus och sirener.

 

* ”oidentifierad man, ca 40 år. Inga tecken på yttre skador förutom lätt näsblod”

 

 

Fortsättning >>

<< tidigare inlägg

Mikael – först på plats (del 4)

Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Förmiddag
Plats: Boo, Nacka

Jag hade kommit till min korsning och satt på musiken på en bärbar högtalare. Troligen spelade jag någon löpvänlig spellista, eller ”Hits for kidz”, jag vet inte. Mikael hade precis som jag valt att ta en halvdag ledigt för att hänga med barnen på idrottsdagen. Hans större barn sprang i loppet och minstingen sov i vagnen. Jag och Mikael kände inte varandra, men vi samtalade lite när han ställde sig i närheten av mig för att heja på när de små hjältarna sprang förbi.

Solen skiner och det är en riktigt skön dag. Så härligt är vädret att jag efter en stunds samtal först sätter mig ner i slänten, och sen lägger mig ner. Det är vad det ser ut som i alla fall. Mikael reagerar först inte nämnvärt utan tänker att ”det där ser ju himla avslappnat och skönt ut”..

Sen ser han att det är något som inte stämmer. Jag skakar. Och jag svarar inte på tilltal.

Det som händer sen går ganska fort, och ingen vet säkert i vilken ordning ting skedde, eller riktigt vem som gjorde vad. Men det var Mikael som var där och såg mig försvinna. Det var han som började rädda mig.

När Mikael går fram emot mig så inser han att jag har råkat ut för något; jag svarar inte, jag skakar och det ser plötsligt inte alls så bekvämt ut som han först tyckte. Första misstanken är epilepsi eller diabetes. Han letar efter något halsband med medicinsk info. Nope. Framstupa sidoläge har man ju tränat. Vad är det första man skall göra? Jo, just det; se till att personen har fria luftvägar. Check. Är det nu man lägger personen på sidan? Andas killen? Nej! Då måste jag göra mun-mot-mun! Lägg på rygg, böj huvud bakåt, knip om runt näsan och blås ordentligt. Där kommer någon annan vuxen. Hjälp! Jag behöver hjälp! Ring efter ambulans! Mikael börjar med bröstkompressioner. Hur många var det nu? Hur hårt skall man pressa? Sedan flera inblåsningar. Någon kommer, flera kommer. Mikael fortsätter med kompressioner. Är det någon som ringer efter ambulans?

Det har nu troligen inte ens gått mer än någon enstaka minut sedan jag trillat ner på marken. Men mycket har hinnat hända. Mikael har beskrivit detta för mig utfriån hans perspektiv, men en sak är helt säker: Om inte Mikael sett mig ligga där och fattat misstanke så hade mina odds för överlevnad varit nästintill obefintliga. Bara det att han såg mig förlora medvetandet gjorde att oddsen ökade till 6%. Att han inledde upplivningsförsök och slog larm gjorde att mina odds dubblades till 12%. Tack Mikael!

C9LH

Chansen att överleva hjärtstopp (1) 

Det är svårt att vara den som är först på plats; Man måste våga ta kontakt. Man måste på riktigt kunna växla om från ”chill” till ”skarpt läge” och agera. Är man inte medicinskt utbildad är det givetvis extremt svårt att ställa en diagnos. Men det viktigaste är den gamla ABC-metoden: Andning Blödning Chock. Om personen inte andas, eller andas oregelbundet, finns det bara en sak att göra; inled hjärt-lungräddning! Om personen mot förmodan inte behöver HLR så kommer hen att reagera. Annars är det bara att köra på. Mikael växlade om och han inledde HLR. Han larmade och såg till att fler personer uppmärksammade situationen. Han gjorde allt rätt. Att sedan HLR-kunskaperna inte var helt uppdaterade måste jag givetvis förlåta honom. Detta uppmärksammades dock av André som precis anlänt och nu tog över kompressionerna.

Äntligen kontakt med operatör på 112! Högtalare på telefonen. Nu kör vi! André verkar säker på hur bröstkompressionerna skall göras. Detta kommer gå bra. Vad är det för barn som skriker? Det är ju mitt barn! Adrenalinet pumpar och i all uppståndelse har Mikael inte hört att han börjat gråta. Mikael springer tillbaka till barnet som sitter tryggt fastspänt och parkerad i vagnen, och kramar om honom. Hos mig fortsätter André med bröstkompressionerna tillsammans med tjejen på SOS Alarm. Ambulans och polisbil har precis fått order om utryckning, slagit på blåljus och sirener samt satt fart mot korsningen där jag ligger.

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

Källor:

  1. http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Klinisk-oversikt/2015/03/Flera-faktorer-paverkar-prognosen/

My first, my last, my everything (del 3)

Tid: Fredag 2/10, sen förmiddag
Plats: Halmstad

Lene befinner sig på ett affärsmöte i södra Sverige. Hon skall bara vara borta över dagen. Inget ovanligt med det. Vad som däremot är ovanligt är att hon glömmer telefonen i hyrbilen när hon parkerar och hastar in. Detta kommer hon på först en liten timme senare. Hur viktigt mötet än är så kan hon inte sluta tänka på att hon kanske behöver sin mobil. Varför? Varför kan hon inte sluta tänka på det? Fokus nu.

ROS_Kullaflyg_4_BR_1103216a

Men efter att ha suttit med tankarna på fel plats ytterliggare en stund så ursäktar hon sig, lämnar mötet och stegar ut ur rummet. Väl vid bilen rycker hon till sig telefonen och börjar gå tillbaka. Fyra missade samtal, vilka alla visar sig vara från samma person; min far. Klumpen i magen blir genast gigantisk och det susar i huvudet.

”Bra att du ringer Lene”
”Vad är det som hänt?”
”Magnus föll ihop på gatan och kördes iväg med ambulans”
”… lever han?”
”Vi vet inte”

Några minuter senare sitter hon i en taxi på väg till flygplatsen och Stockholm. Hon börjar ringa.

Jag har redan hunnit vara på sjukhuset ett tag när Lene kommer till flygplatsen en kvart senare. Den senaste timmen har jag genomgått fler tester och fått mer uppmärksamhet från vården än de flesta kan logga på tio år.

 

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

Mor & far (del 2)

Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Förmiddag
Plats: Boo, Nacka

Dagen är inne för den årliga löparfesten på sonens skola. De stora barnen springer 10 km och de mindre 5 km. Solen skiner och alla är där. Så är även jag. Station 78, en gatukorsning i villaområdet, bemannas av mig; Där skall jag stå och heja på löparna som kämpar sig framåt mot målet där kompisar, medaljer och bananer väntar. Att det är just station 78 vet jag bara för att jag hittar en karta med funktionärsinstruktioner i bakfickan på mina jeans när jag tar dem på mig ca två veckor senare. Det är en riktigt skön höstdag. Nästan lika fin som septemberdagen för åtta år sedan då vi gifte oss i kapellet ett stenkast härifrån. Jag har på mig en fleecejacka från Haglöfs. En favoritjacka; den är gråbeige och lite ”luden”, jag ser ut som en smutsig Golden retriever när jag har den på mig, jag vet, men den är helt underbar. Den finns inte längre, den klipptes sönder. Att solen skiner vet jag, för jag har hittat en bild jag knäppte vid uppvärmningen, och för att folk har berättat det. Att jag ens var där vet jag bara för att jag fått det berättat för mig. Likaså att jag anmält mig som funktionär. Faktum är att stora delar av september är ganska suddiga.

2015-10-02 094903

På plats i min korsning ringer jag mina föräldrar och frågar om de vill komma till idrottsplatsen för att ta emot vid målet. De är ändå i närheten denna förmiddag, och jag vet att de sällan missar en chans att träffa barnbarnen. Eftersom jag vet när min son skall starta (funktionärsinstruktioner i fickan, kommer ni ihåg?) så kan jag lista ut när han bör vara i mål. De nappar på idén och sluter upp.

När de parkerar bilen hör de sirener ganska nära. Inget man refelekterar över, egentligen. Inte i storstadsregioner. Efter en stund; lite mer sirener. Ojdå, hoppas det inte hänt något allvarligt!? De väntar tålmodigt vid målet och 20-25 minuter senare ser de sonsonen komma i mål, stolt som en tupp. Han får medalj. Men de hinner inte gratulera med stora kramen innan han tas om hand av sin lärare som leder honom bort från målområdet. Väldigt personligt, men kanske lite märkligt? Farmor och farfar springer efter.

FullSizeRender

Några minuter senare sitter mor och far tillsammans med rektor, en lärare och två poliser och får höra att jag fallit ihop, att upplivningsförsök gjorts, att jag körts till sjukhus i ambulans. Poliserna berättar att de var först på plats med hjärtstartare, och att ambulans kom strax efteråt och tog över. De vet inget mer än så. Ingen i det rummet vet i detta ögonblick exakt var jag är, eller ens om jag lever.
Ungefär samtidigt, ca 13 km västerut, har ambulansen precis kommit in till akuten på SöS. Jag lever.

 

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

Plötsligt ett hjärtstopp (del 1)

Södersjukhuset

Tid: Onsdag 7:e oktober 2015. Eftermiddag.
Plats: Södersjukhuset i Stockholm (Medicinsk intensivvårdsavd. /MIVA):

”U?” är det första jag säger när jag vaknar. Jag minns, märkligt nog, detta ganska väl. Jag försöker säga ”Hur” som i ”Hur fan hamnade jag här?”, men allt som kommer ur mig är ett lågt ”u”, eventuellt ett väsande ”hu”. Huvudet vill kommunicera mer med omvärlden än vad kroppen och munnen lyckas med. Inlåst.

Jag är otroligt rädd. Fattar att något är rejält fel, men har inget som helst minne av att jag råkat ut för något. Jag ser ett tak, det är mycket ljust i rummet, jag ser slangar och maskiner, skärmar och knappar. Bekanta ansikten varvas med obekanta. Närgångna. Jag kan inte röra mig, men händer tar i mig. ”U!?” väser jag allt jag orkar. Någon förklarar att jag är på sjukhus och att jag haft ett hjärtstopp. Hjärt-vadå? Tankarna snurrar så fort de kan i den drogade sirapsklump som är min hjärna. Jag får inte grepp om läget. Har jag varit med om en olycka? Jag har inte väldigt ont, annat än att jag knappt kan andas. Infarkt? (Vad är en infarkt, anyway?). Har jag fått en stroke? Det har man ju hört talas om. Nej, inte det. Flera vid min säng upprepar ”hjärtstopp”.. Jag fattar fortfarande inte. ”U?”. Min fru håller min hand i sin och pratar lugnande. Hon ser rädd ut, men samtidigt samlad och lycklig. Alla känslor på en och samma gång. Jag är inte lycklig, inte ännu. Jag är superrädd, mixat med en märklig känsla av trygghet, och verkligen otroligt trött. Somnar om. Hur i hela fridens namn hamnade jag här?

..för att få reda på det måste vi gå en knapp vecka tillbaka i tiden.

 

fortsättning följer >>