Barn bearbetar annorlunda

Det är sen kväll och jag sitter i soffan och luktar brand. På riktigt. Jag är skakis och tankarna snurrar. Vi backar sex timmar:

På väg från hämtning på skolan noterar jag en bil som står märkligt parkerad på cykelbanan, varningsblinkers på. Det är något med var och hur den står som gör att jag direkt fattar att det är något märkligt på gång. Sen ser jag röken och flammorna. 50 meter bort i en skogsbacke brinner det. Jag parkerar, säger åt killarna att inte lämna bilen, låser, och springer sedan mot elden. Det är redan fem-sex personer som kastar vatten från hinkar och slår med krattor. Brandkåren är på väg upplyser någon mig. Jag springer till närmsta hus där en kille fyller hinkar ur en vattenslang. Några rundor med hinkar och kanske fem minuter senare hör jag första brandbilen och går då tillbaka till min egen bil för att inte vara i vägen. Då det område som brinner inte är mer än max 100 kvadratmeter är det inga som helst problem att släcka med stora slangen.

Vi rullar vidare, killarna och jag. Avbrottet på vår färd mot kväll och mys har inte varit mer än tio minuter. Jag tar tillfället i akt att berätta att man minsann är skyldig att hjälpa till om man kan när det händer något stort, vid en olycka, eller brand, eller så. Emrik berättar att ”det var många som hjälpte dig pappa, när du blev sjuk i hjärtat”. Jag blir alldeles iskall. Hur kan han veta det?

– ”Du menar, på sjukhuset? När du var där och hälsade på mig?”
– ”Nej, när du låg på marken och hade svimmat. Du blödde massor och jag kände igen din jacka. Sen kom ambulansen och körde iväg dig. De bar in dig på en sån där bår.”

Shit, shit, shit..
Här har jag gått runt i 1,5 år och trott att Emrik inte såg vad som hände. Varför har jag trott det, har jag bara antagit det och så har det blivit en sanning? Varför har han inte sagt något om detta tidigare? Har jag inte frågat?
Frågorna bubblar och jag blir helt ställd. Vi svänger ut på väg 222 österut och armarna är som gelé. Påverkad både av samtalet och adrenalinruset vid branden kör jag ovanligt långsamt. I bilen luktar det kraftigt av rök.

Vi pratar vidare om vad han upplevde den dagen. Han berättar, och jag frågar så lite som möjligt. Samtalet är sakligt och försiktigt. Jag tror inte någon pratat med honom om detta. Han har inte öppnat sig heller. Han börjar bli stor nu, killen min. Sju år och 362 dagar. Han uttrycker sig så vuxet, och jag skäms för att han inte fått berätta om detta tidigare.

Jag vet inte hur jag skall ta detta vidare. Jag måste sova på saken, om jag nu får sova, vill säga. Men först en dusch.

Dela gärna...
Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *