Familj, vänner, och en 3-årsdag (del 7)

När Lene efter en natt i chock kliver upp på lördagen så är det full fokus på Elliot, det är 3-årsdag. Frukost i sängen med sång, tända ljus och paket. I huvudet ekar sjukhuspersonalens försäkran att ”Läget är kritiskt, men stabilt. Inte så mycket kommer hända nu innan vi försöker väcka Magnus, tidigast på söndag”. Hon tog dem på orden och tänkte resa in till sjukhuset först lite senare på dagen. Dessutom hade hon under fredagen försökt läsa in sig på hur man bör förhålla sig till barnen i en familjekris som denna. Det viktiga är att vara ärlig, och samtidigt låta allt gå på som vanligt och hålla på rutiner. Fredagkvällen hade mina föräldrar, min bror och några vänner vakat på Rum 1. Min mamma sov i ett anhörigrum under natten och fanns där på lördagsmorgonen.

Även om personalen försäkrade att ”inte så mycket kommer hända” så betydde inte det att jag var i ett icke-kritiskt läge. Ingen kunde lova att jag inte skulle dö, men det var inte troligt. Det betydde inte heller att ”inget händer”, per se. Det betydde bara att jag inte skulle behandlas på något speciellt sätt eller genomgå någon undersökning eller liknande. Intensivvårdspersonalen ser bara vad som händer nu, precis nu. Deras fokus ligger på att hålla mig levande ytterligare 30 minuter, och ytterligare 30, så länge som det behövdes. För närstående kan denna period bli rastlös. Lång väntan där (till synes) ingenting händer. Läkarteamet jobbar dock konstant och utväderar situationen hela tiden. Insatser och beslut om vidare behandling är dock i sin mest intensiva fas på förmiddagarna och det är då man skall vara på plats om man som anhörig vill prata med de som har mest koll på läget. Lene förstod detta ganska tidigt på lördagen och tog sig då till SöS för att försöka se vad hon kunde göra.

Då jag har en annan (kronisk, orelaterad) sjukdom som spökar så kan jag inte ges blodförtunnande. Eller bör åtminstone inte få det. Framförallt bör jag inte genomgå någon procedur som medför att jag behöver behandlas med blodförtunnande under lång tid efteråt. Så långt tänker inte hjärntrusten på IVA, där gäller det som sagt att hålla folk vid livs precis just nu. Lene kunde här bidra med ett annat, ett större perspektiv. Hon var ju tvungen att tänka på vad som skulle komma hem och hur vi skulle leva då. Lene fick plötsligt en uppgift, något att fokusera på.

Under lördagen flög Lenes syster in från Norge och höll oss sällskap. Med 30 års yrkeserfarenhet inom vården kunde hon bidra till att anhöriga kände sig trygga och förvissade om att jag var på bästa tänkbara plats, givet mitt tillstånd. (Vi har alltid känt, då och senare, att MIVA/HIA på SöS gett oss bästa tänkbara vård!)

Jag hade mycket sällskap. Vänner kom och gick under lördagen. Det upprättades t o m en ”loggbok i molnet” där de kunde boka in sig på en slot så att det alltid var någon hos mig. Min bror skrev på lördagkvällen i patientdagboken:
”Jag är hos dig nu för tredje och sista gången idag. Vi klappar på dig och vi tycker att du rycker till lite vid beröring.”

Mitt tillstånd under lördagen kan inte beskrivas som annat än just ”kritiskt, men stabilt” – inget blev bättre, inget blev sämre. Vad vi visste..
Min kylbehandling avslutades och kroppstemperaturen kröp upp mot det normala, och lite till.

3-åringen då?

Jo, det blev ett kalas. Familj och vänner klev in, tog över, och visst blev det ett bra firande. Redan på fredagen hade en väninna föreslagit att ändra firandet från ett ”dagiskompiskalas” till en samling med våra närmaste vänner och deras familjer. Det var nog rätt beslut. Jag har sett bilderna, underbara bilder på leende barn med godispåsar, barn iförda batmandräkter, princesskronor and what not. Det är svårt att ta in att detta skedde samtidigt som jag kämpade för mitt liv på ett sjukhus i närheten. Det gör mig oerhört lycklig att business-as-usual kunde upprätthållas för att fira lilla prinsen. Hur ni lyckades med detta är för mig en gåta, men jag är så tacksam för att ni finns och att ni ställde upp som ni gjorde.

 

Lene sov hos mig natten mot söndag 4/10.

Snart sovit två dygn nu Magnus. Dags att vakna?

 

Dela gärna...
Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *