Hej läsare av HJ

Denna vecka (v.33) är jag och min familj porträtterade i en artikel i Hemmets Journal. Om du efter att ha läst artikeln har några frågor så är du välkommen att skriva till mig. Lämna gärna en kommentar här på bloggen, eller på Facebook (https://www.facebook.com/mitthjartaslar/) eller så skickar du mig ett mejl: magnus.stern@gmail.com

I tidningens påannonsering av artikeln så kan det se ut som jag citeras enligt ”TV-stjärnan räddade mitt liv!”. Det är inte ett citat från mig. Jag har försökt hålla fokus långt borta från just den vinkeln, men förstår givetvis att det väcker intresse och säljer. André är en ödmjuk kille och han vill helst inte ha någon vidare uppmärksamhet kring detta. Jag vill helst fokusera på ATT det faktiskt var någon som hjälpte mig, inte VEM det var.

Varför medverka i Hemmets Journal?

Av flera anledningar; Först och främst vill jag sprida information om precis hur viktigt det är med är med HLR och hjärtstartare. Lär er HLR! Gör det nu! Hamnar just du i en situation där du kan rädda liv är du (banne mig) skyldig att åtminstone försöka. Då är det bra att veta hur man gör. Med åldern ökar även risken för hjärtstopp. Så det finns ännu större anledning att lära sig HLR om man är ”mitt i livet”, eller äldre än så. Ta även reda på var närmaste hjärtstartare finns. Den kan vara i receptionen på din arbetsplats. I kiosken på idrottsplatsen. På gymmet i huset bredvid. Ta reda på det. För varje minut som går utan återupplivning med hjärtstartare ökar risken för allvarliga skador eller död. Utan hjärtstartare kan ett stoppat hjärta inte ticka igång. Man måste starta hjärtat med hjärtstartare! HLR är bara underhåll i väntan på hjärtstartare, men ett livsviktigt sådant, glöm inte det. Finns det inte någon startare i närheten kanske det är läge att införskaffa en sådan? Golfklubben, bostadsföreningen eller företaget borde kunna ta sig råd. Eller köp en privat att ha i bilen, båten, i sommarstugan.

Den andra anledningen är att jag vill belysa anhörigperspektivet.
I de flesta fall omkommer faktiskt den drabbade, och kvar står en sörjande familj. I fallet med just mig så överlevde jag. Jag räddades av förbipasserande som visade mod, empati, handlingskraft och styrka. Men de flesta som överlever gör det tack vare anhöriga; familj, vänner, eller kollegor på jobbet. Vi som drabbats av sjukdom och olycka, vi har vårt att tänka på, men bredvid oss vandrar våra anhöriga – ofta med ärr från ett stort psykiskt trauma.

Jag försöker vara ödmjuk då jag vet att många drabbade, både anhöriga och patienter, sliter med problem långt efteråt. Hjärtstopp är i grunden en berättelse om död och förtvivlan, inte om hopp och ljusning. Men det finns undantag, och jag vill visa en ”solskenshistoria”. Det kan gå bra. Vetskapen om just det kan vara nog så viktigt för de som vakar vid en säng på intensiven.

Ha en fin dag. Krama om varandra. (..och lämna tidningen vidare till någon du tycker borde läsa artikeln.)

❤️

Dela gärna...