Alla känslorna på en och samma gång..

Det var ett tag sedan jag skrev något här. Jag har gett mig själv en paus från hjärtstoppet och traumat som drabbade min familj. Det har varit skönt att släppa taget lite, men samtidigt kanske lite av en flykt.

Jag har inte en enda gång sedan jag drabbades talat med någon proffesionell om det som hände. D v s ingen psykolog eller samtalsterapeut eller liknande. Det mesta har jag bearbetat själv, tillsammans med de andra som var med, min familj, med vänner, eller här på bloggen. Hela tiden har jag tänkt att det skall vara en ”linjär” återhämtning både fysiskt och mentalt, inga hack i kurvan. Lite snett uppåt, till det bättre. Sakta, ok, men stadigt och jämt. Tidigt i min process var det många som bemötte min happy go lucky-attityd med uppspärrade ögon och sa att ”chocken kommer nog snart, skall du se”. Det värsta man kan göra då är väl att sätta sig ner i fåtöljen, hålla krampaktigt om armstöden, och bara vänta på smällen. Då kommer den nog. Jag gjorde inte det. Och ingen smäll kom.

Men är jag klar med detta då? Har jag bearbetat mina upplevelser? Har jag förstått vad som verkligen hände den där dagen, vilka som genom sin insats gjorde att jag överlevde? Nej. Har jag träffat alla som var närvarande? Alla som såg mig medvetslös och hade det riktigt jobbigt i tiden efteråt? Nej det har jag inte. Är det mitt ansvar att göra det? Nej, det är det inte. Men det hjälper både mig och dem, har jag märkt.

Det har nu gått drygt åtta månader sedan jag segade ner i slänten alldeles intill Boo Gård, och ringarna på vattnet sprider sig ännu. Eller för att använda en kanske vettigare metafor; löken.

Löken har i det här fallet inget med tårar att göra, även om många tårar trillar fortfarande. Så sent som imorse, och igår. Nej, det jag menar är att jag skalar och skalar och hittar fler och fler lager hela tiden. Det är en riktigt stor lök och jag närmar mig mitten, tror jag, men vet inte hur många lager det är kvar. Ju mer jag gräver i 2:a oktober, och det som sedan hände, desto fler människor dyker upp, och desto fler vinklar och pusselbitar.

De allra flesta av mina räddare var okända för mig innan hjärtstoppet. Det är de inte längre. Har jag lärt känna dem? Well, några i alla fall. Men jag vet i de flesta fall inte hur de mår idag. Jag misstänker att alla inte är helt ärliga. Om de skyddar mig eller sig själva vet jag inte, men så länge de fortsätter fråga mig hur jag mår (tack bra) så kommer jag fråga dem hur de har det. Det är vi skyldiga varandra.

I dagarna två är det nu skolavslutning. För mig har det visat sig vara en både fin och jobbig tid. Till min sons lärare, som jag gav en rejäl kram igår, kunde jag inte sammanfatta på annat sätt än med orden ”vilket jävla år det varit”. (Ja, jag svor. En krona i burken.) Idag fick jag möjlighet att personligen tacka rektor Monica för skolans insats under fredagen och veckorna som följde. Vi har inte pratats vid öga mot öga tidigare. Ett bra möte. Men återigen; fler lager. Nya berättelser om människor som påverkat och påverkats. Mer fakta om saker jag trodde jag visste allt om.

Mer fakta betyder alltid att jag blir mer och mer imponerad över (/ödmjuk inför) de människor som var helt centrala vid min räddning. De som grep in och gjorde allt för att rädda mig. Jag hoppas ni idag mår så bra som ni säger att ni gör, och jag hoppas ni förstår att jag är er tacksamma i resten av mitt liv.

Troligen skriver jag lite mer här ganska snart. Jag har fortfarande inte berättat klart själva berättelsen, ju.
Men jag passar ändå på att önska glad sommar!

Kram.

Dela gärna...