Tillbaka på MIVA

Var i förra veckan för första gången tillbaka på MIVA/HIA på SöS, där jag vårdades tolv dagar i oktober. Besöket var helt utan medicinska undersökningar. Syftet var att de skulle få se hur jag har det mentalt, och att jag skulle få berätta hur jag upplevde att jag blev omhändertagen. Utmärkt tillfälle att jag skulle få ställa några av de tusen frågor som bubblar. Samt en dos KBT. Jag trodde jag skulle vara helt ”cool” där eftersom allt runt mitt hjärtstopp, och då framförallt koman, känns som fiktion för mig idag. Jag har berättat om det så många gånger att det nästan inte handlar om mig längre. Jag trodde det. Det var innan jag kom dit.

Kan meddela att det blev väldigt, väldigt verkligt när jag väl kom dit. Halsen virade sig som en knut och tårarna stockade sig redan några meter in på avdelningen.

Det började med att jag inte ens hittade dit. Förra gången kom jag ju dit medvetslös, och gick därifrån via en annan korridor till en kardiologisk vårdavdelning. Hade aldrig sett MIVAs entrédörr. Lite märklig känsla.

Insåg, återigen, hur annorlunda dessa tolv dygn var för mig och för min familj (min fru var med på detta besök). Dagrum, anhörigrum och samtalsrum betyder ingenting för mig, men väldigt, väldigt mycket för dem. Vill faktiskt hävda att detta trauma rent psykiskt är större för dem än för mig. Jag var aldrig rädd. Jag sov ju. De mådde fruktansvärt och var helt förtvivlade i fem dygn.

Det var skönt att få komma dit och tala ut. Vi pratade mycket om de hallucinationer jag upplevde dygnen efter jag vaknade, s k ICU delirium eller IVA-syndrom på svenska, min rehab och hur jag såg på vården jag fått. Vad gäller IVA-syndromet (jag tror man säger delirium även på svenska?) så är det tydligen långt mer komplext än jag första hade trott. Min naiva uppfattning var att det jag såg och kände enbart berodde på droger, men så enkelt är det tydligen inte. Förutom nämnda droger (främst bensodiazepiner och opiater?) beror tillståndet även på chock, feber, smärta, stillaliggande, sängens rörelser, ljus och röster i rummet, syrebrist i hjärnan, frånvaro av dygnsrytm, m. m. Detta med IVA-syndrom/delirium är både fascinerande och ganska så läskigt. Kanske skriver jag mer om det senare. Kanske. Googla på egen risk. Det är en stort forskningsfält.

FullSizeRender

En intensivvårdssäng är ett under av teknik. Själva sängen alltså. Bland annat så är madrassen laddad med små motorer som hela tiden ändrar kroppens läge på en patient i koma. Detta för att undvika ett antal olika problem som kan uppstå med en kropp som ligger helt still. Förutom dessa relativt små rörelser så ändrar personalen kroppens läge lite mer markerat ca var 3:e timme, dygnet runt. Dessa rörelser bidrar till IVA-syndromet; Många IVA-patienter beskriver att de i koman upplevt en resa, oftast till sjöss eller på tåg. Detta upplevde dock inte jag. Men mycket, mycket annat.

Många läkare och syrror hälsade och var glada att se mig på benen. Tyvärr, men högst förklarligt, så kände jag inte igen de flesta av dessa fantastiska människor. Men jag glömmer er aldrig.
Camilla och Julia kände jag dock igen. Kul att se er, tack för att ni tog hand om mig. (”Camilla och Camilla” tog hand om mig under mitt första vakna dygn på MIVA. Julia och jag lyssnade på Eminem’s Sing For the Moment under min första natt på HIA rum 8.)

Jag fick besöka ett rum på MIVA helt likt det jag låg på första veckan. För mig, som får tunnelseende när jag närmar mig huvudentrén på ett sjukhus, är ett sånt besök en mindre chock. Jag kan inte helt ta in att jag legat där, med den bevakningen och alla de där pumparna och slangarna och kablarna och nålarna. Rum 8 på HIA, där jag låg dygn 8-12, var tomt så det fick jag kika in på. Därifrån har jag bara positiva minnen. Där fick jag verkligen livet tillbaka. Starkare och starkare varje dag. (Nu går jag händelserna lite i förväg för er som läser min berättelse, det får ni tåla. Jag återkommer till dessa livsavgörande dygn inom kort här på bloggen. Lovar.)

Innan besöket hade jag sovit väldigt bra de senaste månaderna. På natten efter detta besök blev det en god del tuffare att hitta Jon Blund.

Dela gärna...
Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *