Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Förmiddag
Plats: Boo, Nacka
När André kommer springande uppför backen har han avverkat ca två km tillsammans med sina killar. De har åtta kvar. Han noterar direkt att det är något på gång i slänten bredvid grusvägen. Någon utför HLR, någon försöker ringa 112. ”Spring vidare! Jag kommer ikapp!” säger han till sina barn och viker av vänster för att se om han kan hjälpa till.
Det kan han. André ser direkt att de bröstkompressioner som utförs inte är tillräckliga. Han frågar om han får ta över och slänger sig ner på knä bredvid min bröstkorg. För några år sedan gick han en HLR-kurs på sina barns förskola och han känner sig trygg på hur det skall göras. Tjejen på SOS Alarm, låt oss kalla henne Jenny, guidar och ger tips. Raka armar, lägg kroppens tyngd bakom (/ovanför). Ta i! Bättre att några revben knäcks än att man är för försiktig.
”Jag tryckte tills det knakade för att försäkra mig om att det inte blev för löst och sen gjorde jag aningen lösare efter det”
[Ja, det knäcktes några revben den förmiddagen. Faktum är att jag fortfarande sliter med dessa frakturer. Just nu; tre veckors grym hosta med tillhörande smärta. The man cold is real. Hej Citodon®.]
Hitta en bra, snabb rytm! André, och många andra har under utbildning lärt sig att nynna till Bee Gees ”Stayin’ Alive” och försöka följa det tempot, vilket är ca 103 bpm.
Disco no longer rules?
Nu hävdar flera forskare att 100 bpm är något för långsamt. Hellre lite snabbare än lite för långsamt. Upp till 120-125 bpm har visat sig vara ännu bättre för hjärtat och cirkulationen.
Den absolut viktigaste regeln är dock:
All HLR är bättre än ingen alls!
Tveka inte att göra NÅGOT även om du känner dig osäker.
Lyssna på ”Scream” med Usher och testa det tempot mentalt. Ca 125 bpm. Det är riktigt snabbt. Ett hårt, hårt jobb. Men det är ca här du skall ligga om du verkligen vill maxa chansen för överlevnad utan hjärnskador. Men ingen är Superman. Gör så gott du kan – bara du gör det!
På HLR-utbildningar brukar de ge rådet att man skall (om man är flera närvarande) turas om att ge kompressioner, men André körde på själv. Om ingen annan erbjöd sig, eller om han fäktade bort dem vet jag inte. Inte han heller. I samtal med André i efterhand har han sagt att han kände sig säker på att han gjorde rätt och inte kände sig trött. André utförde kompressionerna på helt rätt sätt, och för det är jag evigt tacksam. På något sätt lyckades han hålla cirkulationen uppe och syresätta kropp och hjärna i 15 hela minuter! Oddsen för att lyckas med det är ju tyvärr väldigt låga. Varje minut stjäl ganska många procent av din överlevnadschans.
Jag är väldigt dålig på att hålla andan. Min kropp skriker efter syre efter bara några få sekunder. I somras simmade jag för första gången i mitt liv 25 meter under vattenytan. En ”bedrift” mina klasskompisar utförde redan i tonåren. Vad det säger om mig och mitt behov av syre vet jag inte. Säger säkert mer om min simokunnighet. Vansbro 2002 var ett ”lucky shot”. #anekdot
Andrés bror är ambulansförare och han har kunnat bekräfta att 15 minuter är extremt länge att köra på själv. Att hålla fokus, fysiskt och psykiskt, under så lång tid är en enorm prestation. Jag har själv försökt under utbildning för ca sex år sedan. På en docka och under kontrollerade former. Verkligen tungt. André säger att han var helt lugn, att han inte kände panik eller ens nämnvärd stress. Jenny (rösten, kommer ni ihåg?) guidade effektivt och peppade. Hon hjälpte till med takten och höll modet uppe. Mikael hade i början fortsatt med några inblåsningar, men efter ett tag så kom de (/Jenny) överens om att sluta med dessa och fokusera på kompressionerna. Inblåsningar har man på senare tid kommit fram till inte är så viktiga som man trodde förr.
Hur skulle du reagera i ”skarpt läge”, i en situation där liv står på spel, på riktigt? Få av oss vet det. Visst hoppas vi att man kan hålla huvudet kallt och göra det rätta. Att vi kan tänka klart och rationellt. Att vi kan prioritera, se faran i vitögat och stänga ute det oväsentliga bruset, hantera rädslan och låta arenalinet arbeta positivt. Ingen vill vara Tomas i filmen ”Turist”, men några av oss är det. Andra är det inte. André är det definitivt inte.
Jenny upplyser om att polisen kommer komma till oss tidigare än ambulans. Tack vare Hjärt-Lungfondens SALSA-projekt har polisen hjärtstartare i bilen och de kommer sätta igång med återupplivningsförsök så fort de anländer. Eftersom vår scen utspelar sig i en korsning långt inne i ett villaområde, omgiven av slingriga grusvägar, vägar bokstavligen fulla med barn som springer omkring, så hade polisens ankomst kunnat bli farlig och otäck. Det blir den också. Flera vuxna har dock tagit på sig att guida räddningsfordon rätt för att undvika fara och ingen kommer till skada. Jag tänker inte utveckla/utreda detta närmare eftersom jag inte ”var där” och för att det faktiskt gick bra. Polisen följde sina protokoll. Fort gick det. Nog om det.
Under tiden som polisen plockar fram och riggar hjärtstartare så fortsätter André med kompressioner enligt guidning från Jenny. En modern hjärtstartare (även kallad ”AED”) har en inbyggd röst som berättar tydligt hur man ska göra. Detta för att även en komplett novis skall kunna använda denna på rätt sätt, även om hen aldrig gjort det förut eller utbildats i ämnet. Polisen riggar för första stöten; Men när de ska klicka på STÖT-knappen råkar de komma åt avstängningsknappen. Maskinen stängs av, och den måste laddas om. Det går dock ganska snabbt, och André fortsätter hela tiden med kompressioner. När maskinen sedan åter är färdigladdad säger rösten ”håll undan – släpp patienten!”. Första stöten. Hjärtat går inte i gång. André fortsätter med kompressioner. Maskinen laddar om. Undan! Stöt. Mitt hjärta slår!
Min andning är dock fortfarande oregelbunden och jag är medvetslös. Jenny guidar därför André att fortsätta med bröstkompressioner, vilket han gör tills ambulansen kommer några minuter senare, varefter ambulanspersonalen tar över.
Det har nu gått 20-25 minuter sedan mitt hjärtstopp. Min fru sitter på ett möte i Halmstad, min son har ett par km kvar att springa till målet där farmor och farfar väntar. Och jag* ligger medvetslös i en ambulans på väg till SöS med blåljus och sirener.
* ”oidentifierad man, ca 40 år. Inga tecken på yttre skador förutom lätt näsblod”
Vilken spännande blogg! Underbart att du klarade dig och sedan vill dela med dig. Jag har,redan nu, lärt mig en hel del och känner att jag skulle våga gå fram och hjälpa till vid en nödsituation. Väntar med spänning på nästa inlägg. Keep up the good work.
Tack Sara!
Underbart att bloggen lyckats väcka intresse för kunskap om HLR (det lät krystat det där..)
Det var mitt mål när jag startade skriva. Tanken fanns där redan första dagarna efter koman, och sen har budskapet fått mogna lite ett par månader. Faktum är att det mesta jag skrivit om hittills (del 2-5) bygger på ”intervjuer”. Det är ju inte självupplevt i den grad att jag hade kunnat återberätta något.
Tack för pepp. Skall ta några dagars paus och låta denna veckas händelser sjunka in lite. Sen nya tag.
Kram Magnus
Hej Magnus.
Jag såg inslaget med dig och André härom dagen. Fick nyss om din historia via Sportbladet.
Jag vill säga att jag blev berörd av din historia. Underbart att du klarade dig. Det fick ner mig lite på jorden igen och påminde mig om att livet är/kan vara skört. Jag tycker det är starkt av dig att vågar berätta om det som har hänt dig. Du är en stark person! Inser hur viktig HLR kursen jag gick för 1,5 år sedan är.
Ta hand om dig och din nära.
Tack Chris,
Ja, jag klarade mig.
I statistiken nämns bara hur många som överlever. Tvärr betyder inte det detsamma som fullt återställd. Så jag hade verkligen otrolig tur, ett faktum jag gradvis accepterar. Så ömdjukt som möjligt.
Vi är inte så många som kan berätta en historia som denna så jag känner att jag har en unik möjlighet, nästan rentav ett ansvar, att faktiskt sprida insikt och kunskap.
På sikt har jag tänkt skriva ännu lite mer om livets skörhet, som du kallar det. En liten del av det jag vill berätta är själva berättelsen (snart klar) och en lite större del är mer ”utbildningsbetonad”. Sen finns det ytterligare några ämnen jag vil beröra, och det är där jag hoppas komma in på lite mer existentiella resonemang.
Tack för att du tog dig tid att skriva! Nu skall jag natta barn.
Önskar dig en fortsatt fin helg. // Magnus