Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Förmiddag
Plats: Boo, Nacka
Jag hade kommit till min korsning och satt på musiken på en bärbar högtalare. Troligen spelade jag någon löpvänlig spellista, eller ”Hits for kidz”, jag vet inte. Mikael hade precis som jag valt att ta en halvdag ledigt för att hänga med barnen på idrottsdagen. Hans större barn sprang i loppet och minstingen sov i vagnen. Jag och Mikael kände inte varandra, men vi samtalade lite när han ställde sig i närheten av mig för att heja på när de små hjältarna sprang förbi.
Solen skiner och det är en riktigt skön dag. Så härligt är vädret att jag efter en stunds samtal först sätter mig ner i slänten, och sen lägger mig ner. Det är vad det ser ut som i alla fall. Mikael reagerar först inte nämnvärt utan tänker att ”det där ser ju himla avslappnat och skönt ut”..
Sen ser han att det är något som inte stämmer. Jag skakar. Och jag svarar inte på tilltal.
Det som händer sen går ganska fort, och ingen vet säkert i vilken ordning ting skedde, eller riktigt vem som gjorde vad. Men det var Mikael som var där och såg mig försvinna. Det var han som började rädda mig.
När Mikael går fram emot mig så inser han att jag har råkat ut för något; jag svarar inte, jag skakar och det ser plötsligt inte alls så bekvämt ut som han först tyckte. Första misstanken är epilepsi eller diabetes. Han letar efter något halsband med medicinsk info. Nope. Framstupa sidoläge har man ju tränat. Vad är det första man skall göra? Jo, just det; se till att personen har fria luftvägar. Check. Är det nu man lägger personen på sidan? Andas killen? Nej! Då måste jag göra mun-mot-mun! Lägg på rygg, böj huvud bakåt, knip om runt näsan och blås ordentligt. Där kommer någon annan vuxen. Hjälp! Jag behöver hjälp! Ring efter ambulans! Mikael börjar med bröstkompressioner. Hur många var det nu? Hur hårt skall man pressa? Sedan flera inblåsningar. Någon kommer, flera kommer. Mikael fortsätter med kompressioner. Är det någon som ringer efter ambulans?
Det har nu troligen inte ens gått mer än någon enstaka minut sedan jag trillat ner på marken. Men mycket har hinnat hända. Mikael har beskrivit detta för mig utfriån hans perspektiv, men en sak är helt säker: Om inte Mikael sett mig ligga där och fattat misstanke så hade mina odds för överlevnad varit nästintill obefintliga. Bara det att han såg mig förlora medvetandet gjorde att oddsen ökade till 6%. Att han inledde upplivningsförsök och slog larm gjorde att mina odds dubblades till 12%. Tack Mikael!
Chansen att överleva hjärtstopp (1)
Det är svårt att vara den som är först på plats; Man måste våga ta kontakt. Man måste på riktigt kunna växla om från ”chill” till ”skarpt läge” och agera. Är man inte medicinskt utbildad är det givetvis extremt svårt att ställa en diagnos. Men det viktigaste är den gamla ABC-metoden: Andning Blödning Chock. Om personen inte andas, eller andas oregelbundet, finns det bara en sak att göra; inled hjärt-lungräddning! Om personen mot förmodan inte behöver HLR så kommer hen att reagera. Annars är det bara att köra på. Mikael växlade om och han inledde HLR. Han larmade och såg till att fler personer uppmärksammade situationen. Han gjorde allt rätt. Att sedan HLR-kunskaperna inte var helt uppdaterade måste jag givetvis förlåta honom. Detta uppmärksammades dock av André som precis anlänt och nu tog över kompressionerna.
Äntligen kontakt med operatör på 112! Högtalare på telefonen. Nu kör vi! André verkar säker på hur bröstkompressionerna skall göras. Detta kommer gå bra. Vad är det för barn som skriker? Det är ju mitt barn! Adrenalinet pumpar och i all uppståndelse har Mikael inte hört att han börjat gråta. Mikael springer tillbaka till barnet som sitter tryggt fastspänt och parkerad i vagnen, och kramar om honom. Hos mig fortsätter André med bröstkompressionerna tillsammans med tjejen på SOS Alarm. Ambulans och polisbil har precis fått order om utryckning, slagit på blåljus och sirener samt satt fart mot korsningen där jag ligger.
Källor:
