Tid: Lördag 3/10
Plats: SöS, MIVA (rum 1)
” Hej Magnus,
Du kom till oss igår då ditt hjärta stannat då du var ute med dina barn. Personer som var på plats gjorde HLR på dig och räddningspersonal startade ditt hjärta med defibrillator.
Hos oss här på MIVA ligger du nedsövd, kopplad till respirator och med en dräkt som kyler dig. Du skall vara nedsövd i minst ett dygn innan vi väcker dig och vi har dig uppkopplad till mycket övervakningsutrustning.
Din familj och dina vänner är hos dig.
I natt har din mamma bott i vårt anhörigrum.
/Erika, sjuksköterska ”
På sjukhuset upprättades vid min ankomst en ”Patientdagbok”. I denna skrev både personal samt familj/vänner om hur det gick för mig och vad som gjordes. Denna dagbok är fortfarande bland det mest personliga i denna berättelse och jag måste erkänna att jag inte ens själv läst den från pärm till pärm ännu. Fyra månader senare. Jag kan inte.
Hej Magnus!
Tack för att du delar med dig av din berättelse och visar vad vi kan göra, både på sjukhus och utanför, för att rädda liv.
Jag minns dig och din familj alltid.
/Erika, sjuksköterskan
Tack för att du hörde av dig Erika. Nu blev jag lite tårögd.
Det är så viktigt för mig att ni alla som jobbar på MIVA/HIA vet att jag idag mår bra, och att jag är otroligt tacksam för den vård och omtanke jag och min familj fick under denna tid. Det märktes så tydligt att alla ni som jobbar däruppe förutom kompetens även har ambition och vilja. Det känns inte som om ni bara går till jobbet, stämplar in, gör er sak, stämplar ut och lyfter en lön. Ni trivs med era jobb och vill verkligen erbjuda och utveckla en fantastisk ”produkt”. Är jag sanningen på spåret?
Man kanske inte ens klarar särskilt många dagar som sjuksyster på MIVA om man inte är dedikerad? (Troligen /fhvis ges man inte ens chansen om man har fel attityd..)
TACK Erika! Hälsa de andra! KRAM.
Sprid gärna bloggen till anhöriga eller överlevare du tror skulle må bra av att läsa min story. Det kommer mera. 🙂