Mor & far (del 2)

Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Förmiddag
Plats: Boo, Nacka

Dagen är inne för den årliga löparfesten på sonens skola. De stora barnen springer 10 km och de mindre 5 km. Solen skiner och alla är där. Så är även jag. Station 78, en gatukorsning i villaområdet, bemannas av mig; Där skall jag stå och heja på löparna som kämpar sig framåt mot målet där kompisar, medaljer och bananer väntar. Att det är just station 78 vet jag bara för att jag hittar en karta med funktionärsinstruktioner i bakfickan på mina jeans när jag tar dem på mig ca två veckor senare. Det är en riktigt skön höstdag. Nästan lika fin som septemberdagen för åtta år sedan då vi gifte oss i kapellet ett stenkast härifrån. Jag har på mig en fleecejacka från Haglöfs. En favoritjacka; den är gråbeige och lite ”luden”, jag ser ut som en smutsig Golden retriever när jag har den på mig, jag vet, men den är helt underbar. Den finns inte längre, den klipptes sönder. Att solen skiner vet jag, för jag har hittat en bild jag knäppte vid uppvärmningen, och för att folk har berättat det. Att jag ens var där vet jag bara för att jag fått det berättat för mig. Likaså att jag anmält mig som funktionär. Faktum är att stora delar av september är ganska suddiga.

2015-10-02 094903

På plats i min korsning ringer jag mina föräldrar och frågar om de vill komma till idrottsplatsen för att ta emot vid målet. De är ändå i närheten denna förmiddag, och jag vet att de sällan missar en chans att träffa barnbarnen. Eftersom jag vet när min son skall starta (funktionärsinstruktioner i fickan, kommer ni ihåg?) så kan jag lista ut när han bör vara i mål. De nappar på idén och sluter upp.

När de parkerar bilen hör de sirener ganska nära. Inget man refelekterar över, egentligen. Inte i storstadsregioner. Efter en stund; lite mer sirener. Ojdå, hoppas det inte hänt något allvarligt!? De väntar tålmodigt vid målet och 20-25 minuter senare ser de sonsonen komma i mål, stolt som en tupp. Han får medalj. Men de hinner inte gratulera med stora kramen innan han tas om hand av sin lärare som leder honom bort från målområdet. Väldigt personligt, men kanske lite märkligt? Farmor och farfar springer efter.

FullSizeRender

Några minuter senare sitter mor och far tillsammans med rektor, en lärare och två poliser och får höra att jag fallit ihop, att upplivningsförsök gjorts, att jag körts till sjukhus i ambulans. Poliserna berättar att de var först på plats med hjärtstartare, och att ambulans kom strax efteråt och tog över. De vet inget mer än så. Ingen i det rummet vet i detta ögonblick exakt var jag är, eller ens om jag lever.
Ungefär samtidigt, ca 13 km västerut, har ambulansen precis kommit in till akuten på SöS. Jag lever.

 

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

Dela gärna...
Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *