Plötsligt ett hjärtstopp (del 1)

Södersjukhuset

Tid: Onsdag 7:e oktober 2015. Eftermiddag.
Plats: Södersjukhuset i Stockholm (Medicinsk intensivvårdsavd. /MIVA):

”U?” är det första jag säger när jag vaknar. Jag minns, märkligt nog, detta ganska väl. Jag försöker säga ”Hur” som i ”Hur fan hamnade jag här?”, men allt som kommer ur mig är ett lågt ”u”, eventuellt ett väsande ”hu”. Huvudet vill kommunicera mer med omvärlden än vad kroppen och munnen lyckas med. Inlåst.

Jag är otroligt rädd. Fattar att något är rejält fel, men har inget som helst minne av att jag råkat ut för något. Jag ser ett tak, det är mycket ljust i rummet, jag ser slangar och maskiner, skärmar och knappar. Bekanta ansikten varvas med obekanta. Närgångna. Jag kan inte röra mig, men händer tar i mig. ”U!?” väser jag allt jag orkar. Någon förklarar att jag är på sjukhus och att jag haft ett hjärtstopp. Hjärt-vadå? Tankarna snurrar så fort de kan i den drogade sirapsklump som är min hjärna. Jag får inte grepp om läget. Har jag varit med om en olycka? Jag har inte väldigt ont, annat än att jag knappt kan andas. Infarkt? (Vad är en infarkt, anyway?). Har jag fått en stroke? Det har man ju hört talas om. Nej, inte det. Flera vid min säng upprepar ”hjärtstopp”.. Jag fattar fortfarande inte. ”U?”. Min fru håller min hand i sin och pratar lugnande. Hon ser rädd ut, men samtidigt samlad och lycklig. Alla känslor på en och samma gång. Jag är inte lycklig, inte ännu. Jag är superrädd, mixat med en märklig känsla av trygghet, och verkligen otroligt trött. Somnar om. Hur i hela fridens namn hamnade jag här?

..för att få reda på det måste vi gå en knapp vecka tillbaka i tiden.

 

fortsättning följer >>

Dela gärna...
Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

4 reaktioner till “Plötsligt ett hjärtstopp (del 1)”

  1. En otroligt stark berättelse som berör. Jag arbetar som HLR utbildare och om jag mot förmodan en morgon skulle känna att jag vill snooza väckarklockan och inte gå till jobbet, ska jag läsa din blogg igen och inse hur viktigt mitt arbete är. Att sprida kunskap för att fler ska överleva. Tack för en otroligt stark berättelse som berör/Gillis

    1. Tack Gillis!
      Inte snooza! 🙂
      Med mer HLR-kunskap i samhället kan vi absolut rädda liv. Jag brukar lite cyniskt kalla detta för ”billiga liv” för att insatsen som krävs (kunskap) är så enkel att skaffa sig. Keep it up. Referera gärna till bloggen (mitt case) i din verksamhet. Hej.

  2. Jättebra skrivet Magnus!! Ju mer jag lär mig av livet desto mer inser jag att man inte ska vänta med det man vill göra.

    Jag och Rille konstaterade att det bara var någon veckan innan som vi var och spelade Dicomgolfen på Svartinge – tänk vad livet kan vända utan förvarning – även om det, av vad jag förstod på TV idag -inte påverkat din inställning till livet! Som sagt, skönt att du mår bra 🙂

    1. Tack Eric!

      Nej, man skall inte vänta.
      Och dessutom måste man prioritera i livet och göra aktiva val.
      Med aktiva val menar jag att man inte skall gå runt och ångra saker man gjorde eller inte gjorde. Man mår nog bäst om man är trygg i känslan att man gjort sina val utifrån de fakta som låg på bordet där och då och prioriterade därefter. No regrets.

      Gällande Svartinge; Faktum är att det bara var tre dagar innan smällen.
      Det är ganska suddigt, men jag minns att jag var usel.
      Ser fram emot revanch 2016. Hälsa de andra. Kram.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *