Nu är han trygg och allt är lugnt, eller?

Tid: Fredag 2/10, lunchtid

2015-10-04 110649-2

”Magnus kom in till oss för 45 minuter sedan efter ett plötsligt hjärtstopp. Vi har kopplat honom till EKG och EEG. Han kommer nu kylas ner till 33 °C under ett dygn för att skydda hjärnan. Hans hjärta stod stilla under kort tid, ca 15 minuter, och han fick HLR under hela den tiden. Vi har gjort CT av huvudet, inga tecken på aneurysm eller blodpropp”

Per (läkare) i telefonsamtal med Lene

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

 

My first, my last, my everything (del 3)

Tid: Fredag 2/10, sen förmiddag
Plats: Halmstad

Lene befinner sig på ett affärsmöte i södra Sverige. Hon skall bara vara borta över dagen. Inget ovanligt med det. Vad som däremot är ovanligt är att hon glömmer telefonen i hyrbilen när hon parkerar och hastar in. Detta kommer hon på först en liten timme senare. Hur viktigt mötet än är så kan hon inte sluta tänka på att hon kanske behöver sin mobil. Varför? Varför kan hon inte sluta tänka på det? Fokus nu.

ROS_Kullaflyg_4_BR_1103216a

Men efter att ha suttit med tankarna på fel plats ytterliggare en stund så ursäktar hon sig, lämnar mötet och stegar ut ur rummet. Väl vid bilen rycker hon till sig telefonen och börjar gå tillbaka. Fyra missade samtal, vilka alla visar sig vara från samma person; min far. Klumpen i magen blir genast gigantisk och det susar i huvudet.

”Bra att du ringer Lene”
”Vad är det som hänt?”
”Magnus föll ihop på gatan och kördes iväg med ambulans”
”… lever han?”
”Vi vet inte”

Några minuter senare sitter hon i en taxi på väg till flygplatsen och Stockholm. Hon börjar ringa.

Jag har redan hunnit vara på sjukhuset ett tag när Lene kommer till flygplatsen en kvart senare. Den senaste timmen har jag genomgått fler tester och fått mer uppmärksamhet från vården än de flesta kan logga på tio år.

 

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

Medan jag sov

Tid: Lördag 3/10
Plats: SöS, MIVA (rum 1)

” Hej Magnus,

Du kom till oss igår då ditt hjärta stannat då du var ute med dina barn. Personer som var på plats gjorde HLR på dig och räddningspersonal startade ditt hjärta med defibrillator.
Hos oss här på MIVA ligger du nedsövd, kopplad till respirator och med en dräkt som kyler dig. Du skall vara nedsövd i minst ett dygn innan vi väcker dig och vi har dig uppkopplad till mycket övervakningsutrustning.
Din familj och dina vänner är hos dig.
I natt har din mamma bott i vårt anhörigrum.

/Erika, sjuksköterska ”

På sjukhuset upprättades vid min ankomst en ”Patientdagbok”. I denna skrev både personal samt familj/vänner om hur det gick för mig och vad som gjordes. Denna dagbok är fortfarande bland det mest personliga i denna berättelse och jag måste erkänna att jag inte ens själv läst den från pärm till pärm ännu. Fyra månader senare. Jag kan inte.

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

Mor & far (del 2)

Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Förmiddag
Plats: Boo, Nacka

Dagen är inne för den årliga löparfesten på sonens skola. De stora barnen springer 10 km och de mindre 5 km. Solen skiner och alla är där. Så är även jag. Station 78, en gatukorsning i villaområdet, bemannas av mig; Där skall jag stå och heja på löparna som kämpar sig framåt mot målet där kompisar, medaljer och bananer väntar. Att det är just station 78 vet jag bara för att jag hittar en karta med funktionärsinstruktioner i bakfickan på mina jeans när jag tar dem på mig ca två veckor senare. Det är en riktigt skön höstdag. Nästan lika fin som septemberdagen för åtta år sedan då vi gifte oss i kapellet ett stenkast härifrån. Jag har på mig en fleecejacka från Haglöfs. En favoritjacka; den är gråbeige och lite ”luden”, jag ser ut som en smutsig Golden retriever när jag har den på mig, jag vet, men den är helt underbar. Den finns inte längre, den klipptes sönder. Att solen skiner vet jag, för jag har hittat en bild jag knäppte vid uppvärmningen, och för att folk har berättat det. Att jag ens var där vet jag bara för att jag fått det berättat för mig. Likaså att jag anmält mig som funktionär. Faktum är att stora delar av september är ganska suddiga.

2015-10-02 094903

På plats i min korsning ringer jag mina föräldrar och frågar om de vill komma till idrottsplatsen för att ta emot vid målet. De är ändå i närheten denna förmiddag, och jag vet att de sällan missar en chans att träffa barnbarnen. Eftersom jag vet när min son skall starta (funktionärsinstruktioner i fickan, kommer ni ihåg?) så kan jag lista ut när han bör vara i mål. De nappar på idén och sluter upp.

När de parkerar bilen hör de sirener ganska nära. Inget man refelekterar över, egentligen. Inte i storstadsregioner. Efter en stund; lite mer sirener. Ojdå, hoppas det inte hänt något allvarligt!? De väntar tålmodigt vid målet och 20-25 minuter senare ser de sonsonen komma i mål, stolt som en tupp. Han får medalj. Men de hinner inte gratulera med stora kramen innan han tas om hand av sin lärare som leder honom bort från målområdet. Väldigt personligt, men kanske lite märkligt? Farmor och farfar springer efter.

FullSizeRender

Några minuter senare sitter mor och far tillsammans med rektor, en lärare och två poliser och får höra att jag fallit ihop, att upplivningsförsök gjorts, att jag körts till sjukhus i ambulans. Poliserna berättar att de var först på plats med hjärtstartare, och att ambulans kom strax efteråt och tog över. De vet inget mer än så. Ingen i det rummet vet i detta ögonblick exakt var jag är, eller ens om jag lever.
Ungefär samtidigt, ca 13 km västerut, har ambulansen precis kommit in till akuten på SöS. Jag lever.

 

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

Plötsligt ett hjärtstopp (del 1)

Södersjukhuset

Tid: Onsdag 7:e oktober 2015. Eftermiddag.
Plats: Södersjukhuset i Stockholm (Medicinsk intensivvårdsavd. /MIVA):

”U?” är det första jag säger när jag vaknar. Jag minns, märkligt nog, detta ganska väl. Jag försöker säga ”Hur” som i ”Hur fan hamnade jag här?”, men allt som kommer ur mig är ett lågt ”u”, eventuellt ett väsande ”hu”. Huvudet vill kommunicera mer med omvärlden än vad kroppen och munnen lyckas med. Inlåst.

Jag är otroligt rädd. Fattar att något är rejält fel, men har inget som helst minne av att jag råkat ut för något. Jag ser ett tak, det är mycket ljust i rummet, jag ser slangar och maskiner, skärmar och knappar. Bekanta ansikten varvas med obekanta. Närgångna. Jag kan inte röra mig, men händer tar i mig. ”U!?” väser jag allt jag orkar. Någon förklarar att jag är på sjukhus och att jag haft ett hjärtstopp. Hjärt-vadå? Tankarna snurrar så fort de kan i den drogade sirapsklump som är min hjärna. Jag får inte grepp om läget. Har jag varit med om en olycka? Jag har inte väldigt ont, annat än att jag knappt kan andas. Infarkt? (Vad är en infarkt, anyway?). Har jag fått en stroke? Det har man ju hört talas om. Nej, inte det. Flera vid min säng upprepar ”hjärtstopp”.. Jag fattar fortfarande inte. ”U?”. Min fru håller min hand i sin och pratar lugnande. Hon ser rädd ut, men samtidigt samlad och lycklig. Alla känslor på en och samma gång. Jag är inte lycklig, inte ännu. Jag är superrädd, mixat med en märklig känsla av trygghet, och verkligen otroligt trött. Somnar om. Hur i hela fridens namn hamnade jag här?

..för att få reda på det måste vi gå en knapp vecka tillbaka i tiden.

 

fortsättning följer >>