Hej läsare av HJ

IMG_3521-1

Denna vecka (v.33) är jag och min familj porträtterade i en artikel i Hemmets Journal. Om du efter att ha läst artikeln har några frågor så är du välkommen att skriva till mig. Lämna gärna en kommentar här på bloggen, eller på Facebook (https://www.facebook.com/mitthjartaslar/) eller så skickar du mig ett mejl: magnus.stern@gmail.com

I tidningens påannonsering av artikeln så kan det se ut som jag citeras enligt ”TV-stjärnan räddade mitt liv!”. Det är inte ett citat från mig. Jag har försökt hålla fokus långt borta från just den vinkeln, men förstår givetvis att det väcker intresse och säljer. André är en ödmjuk kille och han vill helst inte ha någon vidare uppmärksamhet kring detta. Jag vill helst fokusera på ATT det faktiskt var någon som hjälpte mig, inte VEM det var.

Varför medverka i Hemmets Journal?

Av flera anledningar; Först och främst vill jag sprida information om precis hur viktigt det är med är med HLR och hjärtstartare. Lär er HLR! Gör det nu! Hamnar just du i en situation där du kan rädda liv är du (banne mig) skyldig att åtminstone försöka. Då är det bra att veta hur man gör. Med åldern ökar även risken för hjärtstopp. Så det finns ännu större anledning att lära sig HLR om man är ”mitt i livet”, eller äldre än så. Ta även reda på var närmaste hjärtstartare finns. Den kan vara i receptionen på din arbetsplats. I kiosken på idrottsplatsen. På gymmet i huset bredvid. Ta reda på det. För varje minut som går utan återupplivning med hjärtstartare ökar risken för allvarliga skador eller död. Utan hjärtstartare kan ett stoppat hjärta inte ticka igång. Man måste starta hjärtat med hjärtstartare! HLR är bara underhåll i väntan på hjärtstartare, men ett livsviktigt sådant, glöm inte det. Finns det inte någon startare i närheten kanske det är läge att införskaffa en sådan? Golfklubben, bostadsföreningen eller företaget borde kunna ta sig råd. Eller köp en privat att ha i bilen, båten, i sommarstugan.

Den andra anledningen är att jag vill belysa anhörigperspektivet.
I de flesta fall omkommer faktiskt den drabbade, och kvar står en sörjande familj. I fallet med just mig så överlevde jag. Jag räddades av förbipasserande som visade mod, empati, handlingskraft och styrka. Men de flesta som överlever gör det tack vare anhöriga; familj, vänner, eller kollegor på jobbet. Vi som drabbats av sjukdom och olycka, vi har vårt att tänka på, men bredvid oss vandrar våra anhöriga – ofta med ärr från ett stort psykiskt trauma.

Jag försöker vara ödmjuk då jag vet att många drabbade, både anhöriga och patienter, sliter med problem långt efteråt. Hjärtstopp är i grunden en berättelse om död och förtvivlan, inte om hopp och ljusning. Men det finns undantag, och jag vill visa en ”solskenshistoria”. Det kan gå bra. Vetskapen om just det kan vara nog så viktigt för de som vakar vid en säng på intensiven.

Ha en fin dag. Krama om varandra. (..och lämna tidningen vidare till någon du tycker borde läsa artikeln.)

❤️

Alla känslorna på en och samma gång..

Det var ett tag sedan jag skrev något här. Jag har gett mig själv en paus från hjärtstoppet och traumat som drabbade min familj. Det har varit skönt att släppa taget lite, men samtidigt kanske lite av en flykt.

Jag har inte en enda gång sedan jag drabbades talat med någon proffesionell om det som hände. D v s ingen psykolog eller samtalsterapeut eller liknande. Det mesta har jag bearbetat själv, tillsammans med de andra som var med, min familj, med vänner, eller här på bloggen. Hela tiden har jag tänkt att det skall vara en ”linjär” återhämtning både fysiskt och mentalt, inga hack i kurvan. Lite snett uppåt, till det bättre. Sakta, ok, men stadigt och jämt. Tidigt i min process var det många som bemötte min happy go lucky-attityd med uppspärrade ögon och sa att ”chocken kommer nog snart, skall du se”. Det värsta man kan göra då är väl att sätta sig ner i fåtöljen, hålla krampaktigt om armstöden, och bara vänta på smällen. Då kommer den nog. Jag gjorde inte det. Och ingen smäll kom.

Men är jag klar med detta då? Har jag bearbetat mina upplevelser? Har jag förstått vad som verkligen hände den där dagen, vilka som genom sin insats gjorde att jag överlevde? Nej. Har jag träffat alla som var närvarande? Alla som såg mig medvetslös och hade det riktigt jobbigt i tiden efteråt? Nej det har jag inte. Är det mitt ansvar att göra det? Nej, det är det inte. Men det hjälper både mig och dem, har jag märkt.

Det har nu gått drygt åtta månader sedan jag segade ner i slänten alldeles intill Boo Gård, och ringarna på vattnet sprider sig ännu. Eller för att använda en kanske vettigare metafor; löken.

Löken har i det här fallet inget med tårar att göra, även om många tårar trillar fortfarande. Så sent som imorse, och igår. Nej, det jag menar är att jag skalar och skalar och hittar fler och fler lager hela tiden. Det är en riktigt stor lök och jag närmar mig mitten, tror jag, men vet inte hur många lager det är kvar. Ju mer jag gräver i 2:a oktober, och det som sedan hände, desto fler människor dyker upp, och desto fler vinklar och pusselbitar.

De allra flesta av mina räddare var okända för mig innan hjärtstoppet. Det är de inte längre. Har jag lärt känna dem? Well, några i alla fall. Men jag vet i de flesta fall inte hur de mår idag. Jag misstänker att alla inte är helt ärliga. Om de skyddar mig eller sig själva vet jag inte, men så länge de fortsätter fråga mig hur jag mår (tack bra) så kommer jag fråga dem hur de har det. Det är vi skyldiga varandra.

FullSizeRender

I dagarna två är det nu skolavslutning. För mig har det visat sig vara en både fin och jobbig tid. Till min sons lärare, som jag gav en rejäl kram igår, kunde jag inte sammanfatta på annat sätt än med orden ”vilket jävla år det varit”. (Ja, jag svor. En krona i burken.) Idag fick jag möjlighet att personligen tacka rektor Monica för skolans insats under fredagen och veckorna som följde. Vi har inte pratats vid öga mot öga tidigare. Ett bra möte. Men återigen; fler lager. Nya berättelser om människor som påverkat och påverkats. Mer fakta om saker jag trodde jag visste allt om.

Mer fakta betyder alltid att jag blir mer och mer imponerad över (/ödmjuk inför) de människor som var helt centrala vid min räddning. De som grep in och gjorde allt för att rädda mig. Jag hoppas ni idag mår så bra som ni säger att ni gör, och jag hoppas ni förstår att jag är er tacksamma i resten av mitt liv.

Troligen skriver jag lite mer här ganska snart. Jag har fortfarande inte berättat klart själva berättelsen, ju.
Men jag passar ändå på att önska glad sommar!

Kram.

50/50 (del 6)

Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Eftermiddag.
Plats: Södersjukhuset i Stockholm (Medicinsk intensivvårdsavd. /MIVA):

När Lene kommer till MIVA rum 1 möts hon av ett hav av människor; min mor, min far, min bror och min svägerska. Samt några syrror (fem?) och en läkare. Jag sover lugnt och stilla, jag är intuberad och respiratorn surrar, jag har kyldräkt, jag har kopplats till EKG och EEG. Jag har fått en CVK, d vs en infart i halsen. Diverse dropp och medicinpumpar jobbar i det tysta. På det hela taget en kaotisk, men samtidigt lugn scen.

Några få timmar tidigare var detta verkligheten:

sms

…och plötsligt så står hela min familj vid min säng, på intensiven, och undrar vad som hände. Eller ”WTF?!?” som jag själv nog skulle ha reagerat om jag hört om detta, och det inte var IRL. Men detta var in real life. I allra högsta grad.

Lene får komma in på ett samtalsrum och prata med Gunnar som är läkare på MIVA. Han berättar först av allt att jag inte haft en hjärtinfarkt. Det finns inga förhöjda markörer för infarkt. Han säger att de inte vet vad som hänt. Vad som var själva orsaken till hjärtstoppet.

”Vi börjar värma Magnus imorgon. Tidigast söndag kan vi stänga av drogerna och försöka väcka honom. Men det kan också ta längre tid. Han kan få lunginflammation och då måste han ligga sövd några dagar till.”

Gunnar igen: ”Det här kommer bli en tuff helg för dig med mycket väntan. Vi tar hand om Magnus, allt är stabilt nu och inget kommer hända i natt. Vi vet inget mer innan han vaknar. Vi kan inte utföra fler neurologiska tester just nu”

(Jag väljer att skriva detta som citat. Det är halvt ok; Lene har i min patientdagbok försökta skriva ner samtal med personalen ordagrant, och det är min källa. Nu vet ni.)

Lenes anteckning i dagboken:

”Jag frågar om prognos. Han säger 50/50, men att Magnus är ung och fick hjälp snabbt är positivt.”

Hur reagerar man när en läkare säger att det är 50/50 att ens livspartner kommer överleva kommade dagarna? Jag vet inte hur jag skulle tackla det. Troligen skulle jag rent fysiskt förvandlas till en våt fläck på golvet och mentalt försvinna ner i ett avgrundsmörker. Jag tror Lene upplevde att det var precis det som hände, inuti, men på utsidan märktes inte det. Det har alla vittnat om efteråt. When the going gets tough, och så vidare.

Femti femti. Det är med de orden ringande i huvudet Lene lämnar sjukhuset några timmar senare för att hämta hem, ta hand om och lägga barnen. På flyget upp mot Bromma läste hon in sig på hur man berättar för barn om allvarliga sjukdomar. Det är så min fru är ihopskruvad.
– By failing to prepare, you are preparing to fail. (B. Franklin)

Lika bra att vara ärlig så hon säger:

”Pappas hjärta stannade.
Sen startade det igen.
Han fick åka ambulans till sjukhuset och nu sover han där för att vila hjärtat.”

Barnen har inga frågor utan tycker detta låter både klokt och fullt rimligt. De går och lägger sig efter lite fredagsmys, som vilken fredag som helst, nästan. Min yngsta kille är den här dagen 2 år och 364 dagar gammal. När de somnat börjar Lene blåsa ballonger och slå in paket. The show must go on. Det finns inget mer (eller viktigare) hon kan göra för mig eller familjen just nu, oavsett.

Faktum är att båda våra barn är födda på SöS.
Södersjukhuset är enormt stort, men avdelningen ”Södra BB” ligger faktiskt nästan rakt ovanpå MIVA där jag nu ligger. En våning ovanför. Några få meter bort.
Liv och död.

Tillbaka på MIVA

Var i förra veckan för första gången tillbaka på MIVA/HIA på SöS, där jag vårdades tolv dagar i oktober. Besöket var helt utan medicinska undersökningar. Syftet var att de skulle få se hur jag har det mentalt, och att jag skulle få berätta hur jag upplevde att jag blev omhändertagen. Utmärkt tillfälle att jag skulle få ställa några av de tusen frågor som bubblar. Samt en dos KBT. Jag trodde jag skulle vara helt ”cool” där eftersom allt runt mitt hjärtstopp, och då framförallt koman, känns som fiktion för mig idag. Jag har berättat om det så många gånger att det nästan inte handlar om mig längre. Jag trodde det. Det var innan jag kom dit.

Kan meddela att det blev väldigt, väldigt verkligt när jag väl kom dit. Halsen virade sig som en knut och tårarna stockade sig redan några meter in på avdelningen.

Det började med att jag inte ens hittade dit. Förra gången kom jag ju dit medvetslös, och gick därifrån via en annan korridor till en kardiologisk vårdavdelning. Hade aldrig sett MIVAs entrédörr. Lite märklig känsla.

Insåg, återigen, hur annorlunda dessa tolv dygn var för mig och för min familj (min fru var med på detta besök). Dagrum, anhörigrum och samtalsrum betyder ingenting för mig, men väldigt, väldigt mycket för dem. Vill faktiskt hävda att detta trauma rent psykiskt är större för dem än för mig. Jag var aldrig rädd. Jag sov ju. De mådde fruktansvärt och var helt förtvivlade i fem dygn.

Det var skönt att få komma dit och tala ut. Vi pratade mycket om de hallucinationer jag upplevde dygnen efter jag vaknade, s k ICU delirium eller IVA-syndrom på svenska, min rehab och hur jag såg på vården jag fått. Vad gäller IVA-syndromet (jag tror man säger delirium även på svenska?) så är det tydligen långt mer komplext än jag första hade trott. Min naiva uppfattning var att det jag såg och kände enbart berodde på droger, men så enkelt är det tydligen inte. Förutom nämnda droger (främst bensodiazepiner och opiater?) beror tillståndet även på chock, feber, smärta, stillaliggande, sängens rörelser, ljus och röster i rummet, syrebrist i hjärnan, frånvaro av dygnsrytm, m. m. Detta med IVA-syndrom/delirium är både fascinerande och ganska så läskigt. Kanske skriver jag mer om det senare. Kanske. Googla på egen risk. Det är en stort forskningsfält.

FullSizeRender

En intensivvårdssäng är ett under av teknik. Själva sängen alltså. Bland annat så är madrassen laddad med små motorer som hela tiden ändrar kroppens läge på en patient i koma. Detta för att undvika ett antal olika problem som kan uppstå med en kropp som ligger helt still. Förutom dessa relativt små rörelser så ändrar personalen kroppens läge lite mer markerat ca var 3:e timme, dygnet runt. Dessa rörelser bidrar till IVA-syndromet; Många IVA-patienter beskriver att de i koman upplevt en resa, oftast till sjöss eller på tåg. Detta upplevde dock inte jag. Men mycket, mycket annat.

Många läkare och syrror hälsade och var glada att se mig på benen. Tyvärr, men högst förklarligt, så kände jag inte igen de flesta av dessa fantastiska människor. Men jag glömmer er aldrig.
Camilla och Julia kände jag dock igen. Kul att se er, tack för att ni tog hand om mig. (”Camilla och Camilla” tog hand om mig under mitt första vakna dygn på MIVA. Julia och jag lyssnade på Eminem’s Sing For the Moment under min första natt på HIA rum 8.)

Jag fick besöka ett rum på MIVA helt likt det jag låg på första veckan. För mig, som får tunnelseende när jag närmar mig huvudentrén på ett sjukhus, är ett sånt besök en mindre chock. Jag kan inte helt ta in att jag legat där, med den bevakningen och alla de där pumparna och slangarna och kablarna och nålarna. Rum 8 på HIA, där jag låg dygn 8-12, var tomt så det fick jag kika in på. Därifrån har jag bara positiva minnen. Där fick jag verkligen livet tillbaka. Starkare och starkare varje dag. (Nu går jag händelserna lite i förväg för er som läser min berättelse, det får ni tåla. Jag återkommer till dessa livsavgörande dygn inom kort här på bloggen. Lovar.)

Innan besöket hade jag sovit väldigt bra de senaste månaderna. På natten efter detta besök blev det en god del tuffare att hitta Jon Blund.

Att leva med ICD

Jag går händelserna i min berättelse lite i förväg nu. För idag är en lite speciell dag: Idag för exakt fyra månader sedan fick jag min ICD. Därför tänkte jag skriva en liten ”guide” till hur det är att leva med ICD. Den är ingalunda komplett, den är inte skriven av en fackman. Det jag skriver baserar jag på empiri och egna studier. Nyfikenhet. Samt (!) frågor som diskuterats i ett forum på Facebook som heter ”ICD Sverige”.

Är du ICD-bärare och vill ha kontakt med andra ICD-bärare; sök upp nämnda FB-grupp och klicka på ”gå med” (Det är en ”stängd grupp”, nya medlemmar måste bekräfta ”ICD-tillhörighet” innan de släpps in). Det är ett bra gäng. Tack Elin för det jobb du lägger ner där. Läs gärna denna story om Ulrika.

NB! Är du ICD-bärare eller fackman med kunskap om ICD:er; kommentera gärna så jag kan ändra och/eller komplettera denna sida.

Nu kör vi:

Vad är en ICD?

ICD står för Implantable Cardioverter Defibrillation. Det är helt enkelt (nåja..) en egen hjärtstartare som man bär med sig hela tiden. Rent fysiskt är det en liten dosa, stor som en hotelltvål brukar jag säga. Eller en tändsticksask. Den opereras in under huden ovanför hjärtat men under nyckelbenet, ovanpå bröstmuskeln. Från denna dosa löper sedan två eller tre kablar rätt ner till och in i hjärtat.

minicd

Där sitter min ICD! Bilden togs på julafton för att visa upp den stiliga tröjan. Det var först efteråt som jag såg ”min kompis”.

Är det en krånglig operation?

Det beror på omständigheterna. Operationen görs oftast med lokalbedövning (!) och en rejäl näve lugnande. Ibland under narkos. Om allt går bra skall själva operationen inte behöva ta mer än ca 45 minuter. Det kan dock ta betydligt längre tid. Jag tror det är ganska nära en rutinoperation på de stora sjukhusen. På SöS i Stockholm har jag hört att de planterar ca 600 pacemakers och ca 60 ICD:er varje år. [Källa behövs]. Det finns lite olika placeringar av dosan, ibland läggs den under bröstmuskeln, men detta (se bilden) tror jag är den vanligaste. Normalt så sys den inte fast utan ligger (förhoppningsvis) still i sin ”ficka” som kirurgen skär till.

Vad innehåller en ICD?

En logikkrets, en pacemaker, ett batteri och en kondensator. Och kablar.

bostonteligen100

Bilden är lite missvisande, för jag har ovanligt stora händer. Men ungefär så ser de ut. (Detta är en demo, givetvis, eftersom de som planteras måste vara sterila.)

Vad gör en ICD?
Den ligger och lyssnar på hjärtats aktivitet. Om hjärtat slår som det skall så gör den absolut ingenting. Om hjärtat går över eller under en viss pulsnivå (programmeras av kardiolog), eller om en arytmi upptäcks, så utför ICD:n vissa bestämda åtgärder. Den har två ”behandlingar” att välja på; (1) pacemaker eller (2) defibrillering, d v s stöt. Vid kritiskt/akut läge ger den en stöt med en gång, om läget bedöms kritiskt men ej akut så börjar den med att försöka häva problemet med pacemaker, om inte det går så ger den en stöt. Vissa ICD-bärare har hjärtfel som gör att pacemaker jobbar hela tiden, vissa ICD-bärare behöver aldrig behandlas.

Loggar ICD:n något?

Ja. Bra fråga faktiskt. Allt situationer som ICD:n bedömer som ”annorlunda” och alla behandlingar (givetvis) sparas ner i en loggfil och läkare kan sedan tolka EKG för given period. Jag skall besöka sjukhuset var 6:e månad för kontroll. Har varit där två gånger nu i min ”injusteringsfas”, men nästa besök blir efter sommaren. Vissa bärare vet jag läser av sina ICD:er trådlöst på något vis och loggfil skickas till läkare. De behöver alltså inte komma in för avläsning. (Se läsarkommentar, under denna text, som bekriver just detta.)

Hur kan en läkare läsa av loggen och programmera ICD:n?

[Så här går det till för mig på SöS. Säkert olika på olika kliniker.]
Läkaren lägger en ”puck” ovanpå ICD:n och denna upprättar sedan en länk mellan min ICD och en specialbyggd dator, med vilken läkaren sedan ”styr” ICD:n. Protokollet är kraftigt krypterat så att ingen obehörig ”på stan” skall kunna logga in på min ICD och styra hjärtat (mardröm!). Faktum är att under kontroller så testar min läkare ICD:n genom att skruva upp pulsen från vilopuls till 90. Verkligen extremt obehagligt att någon kan styra mitt hjärta med en datormus.

Hur känns en stöt?

Ingen aning. Jag har inte fått någon. Men jag kan tänka mig att det är en rejäl hästspark att få 800 volt rätt in i hjärtat.

Är det farligt att hålla i någon som får en stöt?

Nej. Du kan genom att hålla i kroppen till en person som ICD-behandlas inte själv få en stöt. Du kan bada tillsammans med någon som får en stöt till och med. No worries. Har jag hört..

Läsarfråga: Kan man ha sex med ICD-bärare?

Ja, absolut och gärna. Du (/ni) som deltar i akten kommer inte skadas, möjligen bli förvånade, om det smäller till.

Vad är ICD:n gjord av och varför accepterar kroppen den?

Framförallt titan och legeringar därav, vilka kroppen tycker är ok. Titanlegeringar är mycket slagtåliga i förhållande till sin vikt och tillhör de mest korrosionsbeständiga metaller som man känner till.

Läsarfråga: Om jag är först på plats med extern hjärtstartare (AED) hos en ICD-bärare som drabbats av ett hjärtstopp. Vad göra?

Gör precis som vanligt. HLR! Och montera AED:n och tryck på! ICD:n kan vara defekt, ha slut på batteri, ha misstolkat läget.. m.m.
(Fick denna fråga av Jens, befälhavare på Sjöräddningssällskapet.)

Är en ICD-bärare begränsad vad gäller fysisk aktivitet?

Egentligen inte. Annat än begränsningen i den eventuella sjukdom som ligger bakom och de mediciner som intas. De flesta ICD-bärare äter betablockerare vilket gör pulsen lite ”slappare” och därmed kroppen lite mindre ”explosiv” vid aktivitet. Är nämnda ICD-bärare frisk och stark så kan man göra det mesta. Personligen tycker jag att min ICD ”hoppar” lite i bröstet när jag springer. Jag skall experimentera med tejpning av bröstkorgen för att hålla den på plats. Jag skulle inte heller ägna mig åt kontaktsporter som brottning, boxning, eller liknande. Min treåring råkar kicka mig i bröstet då och då när vi leker, rätt på dosan. Inte skönt. Om jag hade planer tidigare på långa ensamma pass såsom skidor genom Sarek eller Havspaddlarnas blå band så har jag väl kanske lagt ner dem nu…

Hur länge räcker batteriet?

Ca 6-9 år beroende på aktivitet. Man byter hela dosan, vilket innebär att man då också får fräsch hårdvara med den senaste teknologin. Elektroderna (d v s kablarna som går till hjärtat) passar man ibland på att byta samtidigt, men vanligast är att de byts mer sällan än dosan.

Har man ICD:n resten av livet?

Om man vill, så Ja. Även om hjärtat inte krånglat på flera år och ICD:n inte behövt göra någonting så är nog det vanligaste att man behåller den. Jag har dock hört om personer som begärt att den skall plockas ut. När en ICD-bärare är under palliativ vård, d v s i livets slutskede, så stänger man av ICD:n av förklarliga skäl; Om hjärtat till slut ger upp ”på naturlig väg” så skall personen inte behöva defibrilleras i onödan.

Kan en ICD-bärare sövas med narkos?

Ja, men jag tror att man vid de flesta planerade operationer stänger av ICD:ns defibrillatorfunktion tillfälligt och övervakar hjärtat (lite extra noga?) med vanlig EKG. Hjärtstartare finns oavsett alltid i närheten vid operation.

Kan en ICD-bärare genomgå en MR-undersökning?

Magnetkameraröntgen innebär ju att kroppen utsätts för löjligt kraftiga magnetfält. (Ca 1,5-4 Tesla*) Så det känns ju som ett instinktivt och kraftfullt NEJ. Men, det finns faktiskt tre svar på den frågan: (1) ”Nej”, vilket de flesta ICD-bärare fått höra av sina läkare, (2) ”Ja”, vilket bärare av denna helt nya ICD-modell får höra från sina läkare. Och så slutligen (3) ”Det går att lösa om det verkligen är nödvändigt” som jag fick höra av min läkare. En ICD stängs troligen av tillfälligt av under en MR-undersökning, oavsett. Tror jag..

*Vilket inte säger mig så himla mycket. Läste någonstans att magneterna på LHC alstrar 8 Tesla. Det säger mig iofs inte så mycket det heller..

Vilka övriga begränsningar har en ICD-bärare?

Alltså. Detta är inte helt tydligt. De ICD:er jag känner till är tillverkade av amerikanska bolag, såsom St. Jude Medical, Medtronic eller Boston Scientific, och amerikaner gillar ju som bekant inte att sätta löften på pränt. De uppger muntligen att ”det troligen går bra” att gå igenom exempelvis en metalldetektor på flygplatsen, men de avråder från det i sina guider. ICD-bärare får gå vid sidan av metalldetektorer*, om de vill, men jag vet de som struntar i det rådet och lever gott. Starka magnetfält avråds det från, och det är nog ett vettigt tips. Industrier, transformatorstationer och liknande är Big No No. Vad gäller magnetfält i hemmet och ute i offentliga miljöer lever jag efter devisen ”don’t lean, don’t linger”. Jag tror det kommer hålla för mig. Induktionshällar och SkiPass-system är jag inte jätteorolig för. Skulle kanske tänka till en extra gång om jag förväntades använda en maskin med motor på ryggen, såsom en stor lövblås.

* Ja, vi har speciella ID-kort som kan visas upp om någon vakt trilskas…

kort

Jag åker en del skidor. Denna fina korthållare fick jag av personalen på Hundfjället för att jag skulle slippa hänga med överkroppen mot läsaren. Nu kan jag bara svepa med handen som en Jedi.

Kan denna Q & A bli superlång?

Ja, det kan den. Så jag sätter punkt här. För nu.

My 11.5 minutes of fame

Detta är mitt första inlägg på denna blogg där jag skriver om något som händer NU. Precis nu. Det är nytt för mig. Det känns på något sätt ännu mer utlämnande än att berätta om det som varit. Here goes:

Vilken vecka det varit! I torsdags morse framträdde André och jag i SVT Gomorron Sverige. Inslaget handlade vad som hände 2-7 oktober 2015, och varför André blev min räddare. Eller åtminstone en av mina HLR-räddare. Vårt fokus var att berätta om vikten av HLR och att våga gripa in och ”kötta” i en nödsituation. Vi tycker att budskapet gick fram väldigt bra. Programledarna Hiba Daniel och Kim Veerabuthroo Nordberg behandlade frågan med värdighet och vi fick verkligen komma til tals. Från början skulle vi få fyra minuter. Efter samtal med researcher, ca en vecka innan sändning, så blev det utökat till tio minuter. Wow. Det är eoner av tid i morgonsoffan! Innan de bröt och slängde ut oss så hade vi fått prata på i nästan 12 minuter! De förlängde alltså inslaget ”on the fly” – medan vi var i sändning! Tack SVT!

Se klippet här:

SVT Play

Detta var mitt första teveframträdande och det i sig var givetvis otroligt spännande. SVT är anrikt och att gå in i studio på Gärdet i Stockholm är en upplevelse jag kommer bära med mig länge. Att sen dessutom sätta sig i samma tevesoffa som André.. Jag trodde det skulle bli lite som att sjunga duett med Mariah Carey, d v s inte helt lätt att nå upp i samma nivå. Men jag tycker det gick riktigt bra. André var hjärtligt stöttande både innan och under sändning, det måste jag ge honom. Ett par dagar innan fick jag ett SMS:

”Nerverna för tv kan du strunta i, du har gått igenom värre saker 🙂 du kan liksom inte göra fel, det är du som kan din story, ingen annan. Det fixar vi fint tillsammans.”

Tack för de orden André, de fick mig verkligen att slappna av. Och tack för att du ville delta i mitt ”projekt”. Tack till SVT för att vi fick berätta vår historia. Till Anna och Sofia på Hjärt-Lungfonden: tack för pepp och för att ni hjälpte till att sälja in intervjun.

IMG_1593

Mina barn är 3 och 6 år. De är för unga för att helt förstå det vi pratade om, så de har inte sett inslaget. Men denna bild fick de se! #bolibompadrakeselfie

-Var det många kameror? Ja, säkert fem, sex stycken. -Tänker man på dem? Nej, det är väldigt mörkt och tyst i studion, nästan intimt faktiskt. -Men tänker man inte på att det sitter 700 000 framför sina teveapparater och tittar? Nej, det gör man verkligen inte. -Är det inte svårt att veta vilken kamera man skall titta i? Nej, man tittar inte in i en kamera, man tittar på den som pratar.

Efter sändning var det väldigt tyst. Knäpptyst i mobil och i sociala medier i säkert 30 minuter. Jag tror nästan det berodde på att folk trodde att jag fortfarande var i studion och om de hörde av sig så skulle det plinga i min mobil i fickan, typ så. Sen plötsligt tog det fart och jag bombarderades av meddelanden och kommentarer under nästan 36 timmar. Jag gjorde inte mycket annat under torsdag och fredag än att svara på allt, så mycket jag hann med. Tack till alla er som hörde av er med respons på både bloggen och teveinslaget.

När riksmedierna på tidig eftermiddag plockade upp storyn och skrev artiklar visste jag inte vad jag kunde förvänta mig. På webbar hos SVT, Expressen, Aftonbladet och i Göteborgs-Posten (!) dök jag och André upp. Alla refererade till morgonens klipp. ”André Pops räddade livet på okänd man” ändrade mina vänner till ”Känd man räddade livet på Magnus Stern”. Det är ett bra löp. Aftonbladet hade länk till denna blogg och på Expressens Facebooksida fick artikeln till slut över 3000 lajks. Helt overkligt.

99,9% av alla kommentarer i sociala medier var positiva. De få som inte var det handlade om att ”den första killen” (Mikael) också förtjänade att bli hjälte, men inte fick sin rättmätiga uppmärksamhet för att han ”förmodligen inte är känd”. Nej, det stämmer ju till viss del. Till viss del. De som såg och hela inslaget och lyssnade på vår framställning, samt har läst inläggen här på bloggen vet att varken jag eller André förringar Mikaels insats, eller någon annans heller för den delen. Det viktigaste för mig är att ni som var med den 2:a oktober vet att jag tänker på er alla, var och en, som viktiga kuggar i det maskineri som gjorde att jag finns här idag. Ni vet vilka ni är. Kram på er.

Bloggen har fått en liten läsarskara helt plötsligt. Hur håller jag uppe tempot här och behåller ert intresse? Måste jag det?
Ja, det måste jag! Jag har ju inte berättat klart min historia ännu. Jag har massor mer jag vill säga. Viktiga saker! Stay tuned!

 

 

Referens: ”15 minutes of fame

Omkommen: Man (43), inga tidigare hälsoproblem

michaelsachsÖsterriskiska alpinlandslaget i sorg efter att lagläkaren Michael Sachs i fredags gick bort i sviterna efter ett plötsligt hjärtstopp dagen innan. Stoppet inträffade i målområdet under träningpass med laget i Crans-Montana, Schweiz. Han fick hjälp direkt och flögs till sjukhus i Sion, men hans liv gick alltså inte att rädda. Michael hade inga tidigare dokumenterade hälsoproblem. Han blev 43 år.

Detta är alldeles fruktansvärt och gör jätteont att läsa. Han var precis lika gammal (/ung) som jag, och precis som jag var han frisk. Mina tankar går direkt till alla som var närvarande när det hände och kämpade för att rädda honom. Jag tänker på hans familj och hans säkert hundratals vänner och bekanta. Så otroligt många blir påverkade av ett trauma som detta. Jag kommer försöka skriva mer om just det vid ett senare tillfälle. Vila i frid.

André – Stayin’ Alive (del 5)

Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Förmiddag
Plats: Boo, Nacka

När André kommer springande uppför backen har han avverkat ca två km tillsammans med sina killar. De har åtta kvar. Han noterar direkt att det är något på gång i slänten bredvid grusvägen. Någon utför HLR, någon försöker ringa 112. ”Spring vidare! Jag kommer ikapp!” säger han till sina barn och viker av vänster för att se om han kan hjälpa till.

Det kan han. André ser direkt att de bröstkompressioner som utförs inte är tillräckliga. Han frågar om han får ta över och slänger sig ner på knä bredvid min bröstkorg. För några år sedan gick han en HLR-kurs på sina barns förskola och han känner sig trygg på hur det skall göras. Tjejen på SOS Alarm, låt oss kalla henne Jenny, guidar och ger tips. Raka armar, lägg kroppens tyngd bakom (/ovanför). Ta i! Bättre att några revben knäcks än att man är för försiktig.

”Jag tryckte tills det knakade för att försäkra mig om att det inte blev för löst och sen gjorde jag aningen lösare efter det”

[Ja, det knäcktes några revben den förmiddagen. Faktum är att jag fortfarande sliter med dessa frakturer. Just nu; tre veckors grym hosta med tillhörande smärta. The man cold is real. Hej Citodon®.]

Hitta en bra, snabb rytm! André, och många andra har under utbildning lärt sig att nynna till Bee Gees ”Stayin’ Alive” och försöka följa det tempot, vilket är ca 103 bpm.

1977, SATURDAY NIGHT FEVER

Disco no longer rules?

Nu hävdar flera forskare att 100 bpm är något för långsamt. Hellre lite snabbare än lite för långsamt. Upp till 120-125 bpm har visat sig vara ännu bättre för hjärtat och cirkulationen.

Den absolut viktigaste regeln är dock:
All HLR är bättre än ingen alls!
Tveka inte att göra NÅGOT även om du känner dig osäker.

Lyssna på ”Scream” med Usher och testa det tempot mentalt. Ca 125 bpm. Det är riktigt snabbt. Ett hårt, hårt jobb. Men det är ca här du skall ligga om du verkligen vill maxa chansen för överlevnad utan hjärnskador. Men ingen är Superman. Gör så gott du kan – bara du gör det!

På HLR-utbildningar brukar de ge rådet att man skall (om man är flera närvarande) turas om att ge kompressioner, men André körde på själv. Om ingen annan erbjöd sig, eller om han fäktade bort dem vet jag inte. Inte han heller. I samtal med André i efterhand har han sagt att han kände sig säker på att han gjorde rätt och inte kände sig trött. André utförde kompressionerna på helt rätt sätt, och för det är jag evigt tacksam. På något sätt lyckades han hålla cirkulationen uppe och syresätta kropp och hjärna i 15 hela minuter! Oddsen för att lyckas med det är ju tyvärr väldigt låga. Varje minut stjäl ganska många procent av din överlevnadschans.

Jag är väldigt dålig på att hålla andan. Min kropp skriker efter syre efter bara några få sekunder. I somras simmade jag för första gången i mitt liv 25 meter under vattenytan. En ”bedrift” mina klasskompisar utförde redan i tonåren. Vad det säger om mig och mitt behov av syre vet jag inte. Säger säkert mer om min simokunnighet. Vansbro 2002 var ett ”lucky shot”. #anekdot

Andrés bror är ambulansförare och han har kunnat bekräfta att 15 minuter är extremt länge att köra på själv. Att hålla fokus, fysiskt och psykiskt, under så lång tid är en enorm prestation. Jag har själv försökt under utbildning för ca sex år sedan. På en docka och under kontrollerade former. Verkligen tungt. André säger att han var helt lugn, att han inte kände panik eller ens nämnvärd stress. Jenny (rösten, kommer ni ihåg?) guidade effektivt och peppade. Hon hjälpte till med takten och höll modet uppe. Mikael hade i början fortsatt med några inblåsningar, men efter ett tag så kom de (/Jenny) överens om att sluta med dessa och fokusera på kompressionerna. Inblåsningar har man på senare tid kommit fram till inte är så viktiga som man trodde förr.

Hur skulle du reagera i ”skarpt läge”, i en situation där liv står på spel, på riktigt? Få av oss vet det. Visst hoppas vi att man kan hålla huvudet kallt och göra det rätta. Att vi kan tänka klart och rationellt. Att vi kan prioritera, se faran i vitögat och stänga ute det oväsentliga bruset, hantera rädslan och låta arenalinet arbeta positivt. Ingen vill vara Tomas i filmen ”Turist”, men några av oss är det. Andra är det inte. André är det definitivt inte.

Jenny upplyser om att polisen kommer komma till oss tidigare än ambulans. Tack vare Hjärt-Lungfondens SALSA-projekt har polisen hjärtstartare i bilen och de kommer sätta igång med återupplivningsförsök så fort de anländer. Eftersom vår scen utspelar sig i en korsning långt inne i ett villaområde, omgiven av slingriga grusvägar, vägar bokstavligen fulla med barn som springer omkring, så hade polisens ankomst kunnat bli farlig och otäck. Det blir den också. Flera vuxna har dock tagit på sig att guida räddningsfordon rätt för att undvika fara och ingen kommer till skada. Jag tänker inte utveckla/utreda detta närmare eftersom jag inte ”var där” och för att det faktiskt gick bra. Polisen följde sina protokoll. Fort gick det. Nog om det.

Under tiden som polisen plockar fram och riggar hjärtstartare så fortsätter André med kompressioner enligt guidning från Jenny. En modern hjärtstartare (även kallad ”AED”) har en inbyggd röst som berättar tydligt hur man ska göra. Detta för att även en komplett novis skall kunna använda denna på rätt sätt, även om hen aldrig gjort det förut eller utbildats i ämnet. Polisen riggar för första stöten; Men när de ska klicka på STÖT-knappen råkar de komma åt avstängningsknappen. Maskinen stängs av, och den måste laddas om. Det går dock ganska snabbt, och André fortsätter hela tiden med kompressioner. När maskinen sedan åter är färdigladdad säger rösten ”håll undan – släpp patienten!”. Första stöten. Hjärtat går inte i gång. André fortsätter med kompressioner. Maskinen laddar om. Undan! Stöt. Mitt hjärta slår!

Min andning är dock fortfarande oregelbunden och jag är medvetslös. Jenny guidar därför André att fortsätta med bröstkompressioner, vilket han gör tills ambulansen kommer några minuter senare, varefter ambulanspersonalen tar över.

Det har nu gått 20-25 minuter sedan mitt hjärtstopp. Min fru sitter på ett möte i Halmstad, min son har ett par km kvar att springa till målet där farmor och farfar väntar. Och jag* ligger medvetslös i en ambulans på väg till SöS med blåljus och sirener.

 

* ”oidentifierad man, ca 40 år. Inga tecken på yttre skador förutom lätt näsblod”

 

 

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

Mikael – först på plats (del 4)

Tid: Fredag 2:e oktober 2015. Förmiddag
Plats: Boo, Nacka

Jag hade kommit till min korsning och satt på musiken på en bärbar högtalare. Troligen spelade jag någon löpvänlig spellista, eller ”Hits for kidz”, jag vet inte. Mikael hade precis som jag valt att ta en halvdag ledigt för att hänga med barnen på idrottsdagen. Hans större barn sprang i loppet och minstingen sov i vagnen. Jag och Mikael kände inte varandra, men vi samtalade lite när han ställde sig i närheten av mig för att heja på när de små hjältarna sprang förbi.

Solen skiner och det är en riktigt skön dag. Så härligt är vädret att jag efter en stunds samtal först sätter mig ner i slänten, och sen lägger mig ner. Det är vad det ser ut som i alla fall. Mikael reagerar först inte nämnvärt utan tänker att ”det där ser ju himla avslappnat och skönt ut”..

Sen ser han att det är något som inte stämmer. Jag skakar. Och jag svarar inte på tilltal.

Det som händer sen går ganska fort, och ingen vet säkert i vilken ordning ting skedde, eller riktigt vem som gjorde vad. Men det var Mikael som var där och såg mig försvinna. Det var han som började rädda mig.

När Mikael går fram emot mig så inser han att jag har råkat ut för något; jag svarar inte, jag skakar och det ser plötsligt inte alls så bekvämt ut som han först tyckte. Första misstanken är epilepsi eller diabetes. Han letar efter något halsband med medicinsk info. Nope. Framstupa sidoläge har man ju tränat. Vad är det första man skall göra? Jo, just det; se till att personen har fria luftvägar. Check. Är det nu man lägger personen på sidan? Andas killen? Nej! Då måste jag göra mun-mot-mun! Lägg på rygg, böj huvud bakåt, knip om runt näsan och blås ordentligt. Där kommer någon annan vuxen. Hjälp! Jag behöver hjälp! Ring efter ambulans! Mikael börjar med bröstkompressioner. Hur många var det nu? Hur hårt skall man pressa? Sedan flera inblåsningar. Någon kommer, flera kommer. Mikael fortsätter med kompressioner. Är det någon som ringer efter ambulans?

Det har nu troligen inte ens gått mer än någon enstaka minut sedan jag trillat ner på marken. Men mycket har hinnat hända. Mikael har beskrivit detta för mig utfriån hans perspektiv, men en sak är helt säker: Om inte Mikael sett mig ligga där och fattat misstanke så hade mina odds för överlevnad varit nästintill obefintliga. Bara det att han såg mig förlora medvetandet gjorde att oddsen ökade till 6%. Att han inledde upplivningsförsök och slog larm gjorde att mina odds dubblades till 12%. Tack Mikael!

C9LH

Chansen att överleva hjärtstopp (1) 

Det är svårt att vara den som är först på plats; Man måste våga ta kontakt. Man måste på riktigt kunna växla om från ”chill” till ”skarpt läge” och agera. Är man inte medicinskt utbildad är det givetvis extremt svårt att ställa en diagnos. Men det viktigaste är den gamla ABC-metoden: Andning Blödning Chock. Om personen inte andas, eller andas oregelbundet, finns det bara en sak att göra; inled hjärt-lungräddning! Om personen mot förmodan inte behöver HLR så kommer hen att reagera. Annars är det bara att köra på. Mikael växlade om och han inledde HLR. Han larmade och såg till att fler personer uppmärksammade situationen. Han gjorde allt rätt. Att sedan HLR-kunskaperna inte var helt uppdaterade måste jag givetvis förlåta honom. Detta uppmärksammades dock av André som precis anlänt och nu tog över kompressionerna.

Äntligen kontakt med operatör på 112! Högtalare på telefonen. Nu kör vi! André verkar säker på hur bröstkompressionerna skall göras. Detta kommer gå bra. Vad är det för barn som skriker? Det är ju mitt barn! Adrenalinet pumpar och i all uppståndelse har Mikael inte hört att han börjat gråta. Mikael springer tillbaka till barnet som sitter tryggt fastspänt och parkerad i vagnen, och kramar om honom. Hos mig fortsätter André med bröstkompressionerna tillsammans med tjejen på SOS Alarm. Ambulans och polisbil har precis fått order om utryckning, slagit på blåljus och sirener samt satt fart mot korsningen där jag ligger.

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg

Källor:

  1. http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Klinisk-oversikt/2015/03/Flera-faktorer-paverkar-prognosen/

Bästa vänner

Under min sjukhusvistelse fick jag besök av många fina vänner, både under tiden jag låg i koma och veckorna efteråt. Flera av dessa hade jag inte träffat på länge, vilket bara bekräftar mina erfarenheter från tidigare: en riktigt bra vän behöver man inte nödvändigtvis träffa så himla ofta eller ens prata med i tid och otid. Men när man väl träffas så tar samtalet oftast vid där man slutade förra gången, och det känns nästan inte som om alla dessa dagar har gått sedan sist man sågs.

Det är inte här man vill besöka sina vänner.

A photo posted by Niklas Wikman (@nwikman) on

Body & soul” av Fredrik Wretman.
Uppförd 2002 utanför Södersjukhusets entré.

Att ni kom och hälsade på betydde massor för mig och min familj. Vi kommer aldrig glömma all kärlek ni öste över oss dessa veckor. Alla ni som inte kom och hälsade på, men skickade hälsningar på annat sätt; Tack! Stort tack!

Tack även för blommor, godis, choklad, böcker, kokosbollar, teckningar, godfika, brev, drycker, foton, tidningar mm, mm.

 

fortsättning följer >>

<< tidigare inlägg